som en röd låga i mörkret. Du bär det helt öppet för allas ögon, derföre behöfs.det icke vara någon fråga derom. Men denne prest! Låt mig säga dig något i örat! När den svarte mannen ser en af sina egna tjenare, som är tecknad och beseglad, — så mycket som denne vördige mr Dimmesdåle — frukta att erkänna sakerna så, att tecknet skall blitva uppenbaradt på ljusa dagen för hela verldens ögon. Hvad är det som presten alltid söker att dölja med handen på sitt bjerta? Hvaba, Hester rynnel JHvad är det, bästa mrs Hibbins?, frågade lilla Perla nyfiket. -Har du sett dev? Utan tvifvel, min skatt! svarade mrs Hibbins med en djup nigning för Perla. Du skall sjelf en gång få se det. De säga, barn, att du härstammar från Prins af Luften! Vill du en vacker natt göra en ridt med mig, för att få se din far? Då skall du få veta hvarföre presten håller handen på sitt hjertal, Med ett gällt skratt, som kunde höras öfver hela torget, aflägsnade sig derpå gamla mrs Hibbins. s Under denna tid voro första bönerna lästa i kyrkan, och mr Dimmesdales röst hördes, då han begynte sin predikan. Ena oemotståndbg känsla fingslade Hester nära detta ställe, Som den hs: byggnaden var så full af åhörare, att de medgaf några flera, tog hon sin plats tätt iniil schavotten. Den var nära nog för att prestens egendomliga röst skulle kunna tränga till hennes öron, likt ett otydligt, än sakta sug, än brusande flöde. Denna välljudande organ var i sig sjelf en rik naturgåfva; en åhörare, som ingenting förstod af det språk hvarpå predikanten talade, kunde tycka sin känsla röras i mån af blotta röstens höjning och sänkning. Liksom all annan musik, andades den passion och pathos, och höga och veka känslor, på ett. för alla, både bildade och obildade, menniskohjertan medfödt språk. Till dessa ljud, som. halft förqväfdes genom kyrkmurarne, lyssnade