Aftonbladet – 24 januari 1853, sida 3

blick. — Till och med i deras yttre hållning visade de en stämpel af majestätisk värdighet. som förringade intrycket af sjelfva krigarens stolta steg. Detta var en tid, då hvad vi kalla talang hade ett långt mindre anseende än nu; men deremiot de fasta grundämnen, som alstra karakterens ståndaktighet och värdighet, aktades vida högre. Folket egde genom arfsrätt vördnadens känsla, hvilken, om den alls qvarlefver hos dess afkomlingar, förefinnes i en betydligt ringare grad, och yttrar sig med synnerligen försvagad kraft i valet och värderandet af offentliga embetsmän. Denna förändring kan vara bra eller illa, och är kanske båda delarne. I fordna tider, då den engelska kolonisten på dessa ödsliga stränder lemnat bakom sig konung och adel och alla grader af en vördnadsbjudande rang, medan han ännu kände förmägan och behoivet af vördnad lefvande inom sig, skänkte ban den åt älderdomens Kvita här och vördnpadsvärda panna, åt en länge bepröfvad rättskaffenhet, åt en sann visdom och en sorglig erfarenhet, samt åt sådana allvarliga, betydande naturgåfvor, hvilka gåfvo begrepp om odödlighet och kommo under den allmänna definition af vördnadsvärdt. Dessa första statsmän — såsom Bradstreet, Endicott, Dudley, Bellingham och deras jemikar — som genom folkets första val blifvit kallade till makt, tyckas derföre icke ofta varit några lysande genier, utan mera hafva utmärkt sig genom ett stadgadt sundt förnuft, in en serdeles sgjälsliflighet. De hade kraft och sjelfförtröstan, och i farans eller nödens stund stodo de till statens försvar, sågrom ett värn af branta klippor mot flodens brusande ränningar. De här antydda karskteredragen roro äfven träffande fraraställda i dessa nya solonial-embetemäns breda, fyrkantiga ansig-. en och stora, väldiga gestalter. Näst efter magistraten kom den unga ; och 1itmärkta andeliga man, från hvars läppar vänades det religiösa talet på denna ärshögtid. lan tillhörde det stånd i hvilket på den tilen andliga förmögenheter långt mera funno