Aftonbladet – 24 januari 1853, sida 2

Roger Chillingworth, läkaren, sågs komma på torget i förtroligt samtal med kaptenen på det ifrågavarande fartyget. Den sednare var otvifvelaktigt, i hvad klädseln beträftade, den ståtligaste och grannaste figur man kunde få se bland mängden. Han hade ett öfverflöd af band på sina kläder och en guldgalon på hatten, hvilken äfven omgafs af en guldkedja och pryddes af en plym. Ett svärd bängde vid hans sida, och på pannan hade han ärret efter ett svärdshugg, hvilket man på ordnandet af hans hår kunde se att han var mera angelägen att visa än att dölja. En på land bosatt kunde knappast hafva burit denna drägt och visat detta ansigte, och detta med en så hurtig min, utan attinför en magistratsperson undergå strängt förhör och troligen ådraga sig böter eller fängelse eller kanske till och med att sitta i stocken. Hvad kaptenen deremot angick, så ansågs allt detta såsom för hans karakter lika väsendtligt som för en fisk dess glänsande fjäll. Efter att ha skilts från läkaren ströfvade sjökaptenen sysslolös omkring torget, tills han händelsevis nalkades det ställe der Hester Prynne stod, då han tycktes igenkänna och icke tvekade att tilltala henne. Som det vanligen var fallet, hvarhelst Hester stod, så hade äfven här bildat sig ett litet tomt rum — ett slags magisk cirkel -— omkring henne, der ingen vågade eller kände sig benägen att intränga, ehuru man på något afstånd derifrån armbågades med hvarandra. Det var en sann typ af den moraliska enslighet, till hvilken skarlakansbokstafven dömde den olyckliga som bar den, till en del för hennes egen skygghets skull, och till en del för hennes medmenniskors instinktmessiga , ehuru icke nu mera gå ovänliga tillbakadragenhet. Denna gång, om också aldrig förut, motsvarade detta dock ett godt ändamål, derigenom att det gjorde för Hester och sjömannen möjligt att ä tala med hvarandra utan åhörare, och gå förändradt var Hester Prynnes rykte inför allmänheten, att den för sin stränga moralitet mest utmärkta matrona i staden icke kunde