Aftonbladet – 24 januari 1853, sida 2

näpptes med ett groft arbetadt guldspänne, ch vid hvilket alltid hängde en lång knifoch ill och med ett svärd. — Under deras bredkyggiga hattar af palmblad tindrade ögon, wilka äfven under godsinthet och glädje lyste f djurisk vildhet. De öfverträdde utan frukan eller tvekan alla anständighetsreglor, som roro bindande för andra, rökte tobak midt för stadsfiskalens näsa, ehuru hvarje pust skulle kostat en af stadens invånare en riksdaler, och drucko efter behag den ena klunken vin eller bränvin efter den andra ur flaskor, dem de buro i fickan och hvarmed de frikostigt trakterade den gapande hopen omkring idem. Det var ett anmärkningsvärdt karaktersdrag för denna tids ofullkomliga moralitet att, sträng som vi kalla den, det tillerkändes alla sjöfarande en viss straffföshet icke blott för deras smärre öfverträdelser till lands, utan äfven för deras långt värre gerningar på deras eget element. Den tidens sjöman var nästan att anse som en sjöröfvare nu för tiden. Det var till. exempel föga tvifvel underkastadt, att sjelfva denna skeppsbesättning, ehuru ingen oäfven profbit på det sjöfarande brödraskapet, hade gjort sig skyldig till — som vi skulle kalla det — sådane inkräktningar på den spanska handeln, att det skulle satt alla deras hufvuden i fara inför en af våra domstolar. Men i dessa fordna tider häfde och vräkte och skummade sjön alldeles efter eget behag, eller endast undergifven den stormande vinden, utan att menniskolagar ännu gjort några försök att styra den. Kaparen kunde öfvergifva sitt yrke och på en gång; om han så ville, blifva en gudfruktig och redlig man på land: ej heller ansågs han midt under loppet af sitt oregelbundna lif såsom en person, med hvilken det var vanhedrande att handle eller tillfälligtvis sällskapa. Sålunda smålogo de puritanska äldste i sina svarta kläder, störkta band och spetsiga hattar, icke ovänligt åt de glada sjömännens buller och råa uppförande, och det väckte hvarken förvåning eller ogillande, när en så ansedd borgare som garale