Aftonbladet – 24 januari 1853, sida 2

hågkommen prakt, ett färglöst och svagt åter-. ipprepande af hvad de sett i det stolta, gamla l: sondon— vi vilja just icke säga vid en! .unglig kröning, utan vid en lordmayors inättande i sitt embete — kunde spåras i del oruk, hvilka våra förfäder stiftade vid det åriga tillsättandet af deras magistratspersoner.! Republikens fäder och grundläggare — statsmannen, presten och soldaten — ansågo detl som en skyldighet att då antaga den yttre värdighet och prakt, som enligt gammal sed betraktades såsom nödvändig för oftentlig och borgerlig utmärkelse. Alla framträdde för att å i procession inför folkets ögon, och såunda förläna en behöflig värdighet åt en så hyss tillsatt styrelse: Då blef folket uppmanadt, om icke uppmuntradt, attafbryta sina: stränga, tröttsamma olikartade sysselsättningar, hvilka alltid annars tycktes vara ett med deras religion. Det är väl sannt att här voro inga af de förlustelser som skulle utgjort folknöjen i England under Jakobs eller Elisabeths tider — inga burleska teatraliska framställningar, ingen bard med sin: harpa och sina ballader, eller någon positivspelare med en apa dansande efter hans musik, ingen taskspelare med sina putsoch trollerier, ingen lustig pajazzo, som kunde uppmuntra mängden med sitt skämt, kaneke hundra år gammalt, men ännu lika verksamt genom dess vädjande till: mängdens glada sympatier. Alla dessa konstmakare i olika putslustigheter skulle bestämdt blifvit förvisade icke endast af lagens stänghet, utan af det allmänna omdömet som gifver åt lagen dess egentliga lif. Men icke degto mindre visade sig på folkets ansigte ett Jeende, om än något bistert. Ej heller feiades lekar, sådana som kolonisterna från längre tid tillbaka hade sett och deltagit i vid landfmarknaderna och : kyrkoinvigningarne i England, och hvilka ansågos såsom ändamålslenliga att bibehålla för det mod och den manlighet, som i dem utgjorde det väsendtliga. IStridsöfningar efter Cornwalls och Devonshires olika skolor sågos här och der på torget;