Aftonbladet – 22 januari 1853, sida 2

mannen !, sade Perla. Han kan nicka åt dig om han vill, för du är klädd i grått och bär skarlakansbokstafven. Men se, mamma, så många fremmande ansigten och indianer och sjöfolk! Hvarföre ha alla dessa kommit hit på torget? De vänta på att få se processionen gå förbin, sade Hester; sty guvernören och rädsherrarne komma gående och presterna och allt förnämt folk och musiken och soldaterna marchera före dem.n Och skall presten vara med deribland? frågade Perla. xOch skall han sträcka sina armar emot mig som då du ledde mig till honom ifrån bäcken?, ;Han skall vara med dem, barn, svarade hennes mor; men han skall icke helsa på dig i dag och ej heller bör du helsa på khonom. pHvad för en begynnerlig och ledsam menniska han är! sade barnet, liksom till en del talande för sig sjelf. I mörka natten ropar han oss till sig och håller din och min hand, liksom då vi stodo med honom på den der schavotten. Öch i djupa skogen, der endast de gamla träden kunde höra och en liten strimma af himlen se det, der talade han med dig och gatt tillsammans med dig på en mosshög. Och han kysste också min panna, så att den lilla bäcken knappast kunde tvätta af det! Men här, midt på ljusa dagen och bland alla menniskor, känner han oss ej och icke beller få vi känna honom! Han är en rät besynnerlig och ledsam menniska, med handen ständigt på sitt hjertals — Tyst, Perla, du förstår det eJ9, sade hennes Mor. Tänk icke nu på presten utan se dig omkring, huru glada alla ansigten äro i dag. Barnen komma från skolan och de äldre från verkstäder och fält, i afsigt att vara glada. Ty i dag begynner en ny man att herrska öfver dem och derföre — liksom det varit menniskors. ged i alla tider — göra de sig lustiga och glada, som om slutligen en lycklig, gyllene ålder skulle komma öfver verlden! (Forts, följer.)