Aftonbladet – 22 januari 1853, sida 1

ning, förbi den unga systern, och lemnade åt henne att förklara hans ohöflighet hur hon kunde; Hon ransakade sitt samvete, som var så fullt af små oskyldiga ting som hennes ficka eller hennes lilla syskrin, — och före. brådde sig sjelf, arma barn, tusen inbillade fel, samt gick morgonen derpå med svullna och rödgrätna ögon till sina hushållssysslor. Ianpen presten fått tid att fira sin seger öfver denna sista frestelse, erfor han en rörelse, som var ännu tokigare och nästan lika så förskräcklig. Det var — vi rodna för att söga det, det var att stanna helt tvärt på gatan och lära några rätt ogudaktiga ord till en hopasmå puritanska barn, som lekte der tillsammans, och nyss hade begynt att kunna tala. Under det han likväl nekade sig detta infall, såsom ovärdigt hans drögt, mötte han en drucken matros som hörde till det spanska skeppets besättning. Och här sedan han så tappert öfvervunvit alla andra frestelser, kände den arme m:r Dimmesdale en oemotståndlig längtan att åtminstone skaka hand med denna berusade sälle och vederqvicka sig med något grofkornigt skämt, som fulla matroser så öfverflöda af, och en salfva af goda, dugtiga, bastanta och himmelsskriande eder! Det var icke så mycket en bättre princip, utan snarare hans naturliga goda amak och ännu mer hans gamla vana af presterligt decorum, som lät honom lyckligen genomgå äfven denna kris. Hvad är det som så plågar och frestar mig?. sade presten slutligen till sig sjelf i det han stannade på gatan och slog sin hand för pannan. År jag vansinnig? Eller ärjag rent af hemfallen åt sjelfva satan? Har jag gjort upp med honom ett kontrakt i skogen och undertecknat det med mitt blod? Och uppfordrar han mig nu till uppfyllande derat, i det han söker förleda mig till utöfvande af allt det dåliga som hans smutsigaste fantasi kan upptänka.n i samma ögonblick som m:r Dimmesdale sålunda talade med sig sjelf och slog sig med handen för pannan, gick — så säges