Aftonbladet – 21 januari 1853, sida 2

strödda utmed kusten. För att icke tala om prestens helsa, gom var eå föga i stånd att uthärda ett-skogslifs alla besvärligheter, -anvisade honom äfven bans naturliga gåfvor, hans själsbildning och hela hans-inre utveckling ett hem endast midt i hjertat af civilisationen; ju högre dess förfining, dess mera var han egnad derför. Till befordrande af detta beslut låg just nu ett ppanski fartyg i hamnen, tillhörigt en af dessa misstänkta kryssare som på denna tid ganska ofta, och utan att vara verkliga sjöröfvare, likväl med en oförsvarlig fräckhet ströfvade omkring på hafvet. Detta fartyg. skulle inom tre dagar afsegla till Bristol. Hester Prynne, hvars rykte som en sjelfskrifven barmhertighetssyster hade bragt henne i bekantskap med kaptenen och besättningen — kunde sjelf åtaga sig att, med all den hemlighet och förtigenhet som omständigheterna gjorde mer än önskvärd, betinga öfverfart för två personer och ett barn. Presten hade med icke ringa intresse noga frågat Hester om tiden då fartyget skulle afsegla. Det skulle sannolikt atgå fyra dagar härefter. Detta är högst lyckligt! hade han sagt för sig sjelf. Hvarföre nu den vördige mr Dimmesdale fann det så sexdeles lyckligt, tveka vi att nppenbara. Likväl — för att icke undanhålla nögonting för våra läsare — var det derföre att på tredje dagen skulle han vid förestående val bålla en predikan; och emedan ett sådant tillfälle utgjorde enganska ärofull epok för en prest i Nya England, så hade han icke kunnat finna ett merapassande sätt och tillfälle för att sluta sin prestrannabana. Man skall åtminstone säga om mig, tänkt denne exemplariske man, att jag icke ha! uraktlåtit någon pligt, eller illa fuligjort den! Det är i sanning bedröfligt att en så djur och skarp sjelfåskädning som denne arme man nens skulle så förfärligt bedraga sig! Vihafvi haft, och hafva måhända ännu värre saker at berätta om honom; men ingenting i vår tank så ömkligt svagt, ingenting som på en gån är ett så föraktligt och ovedersägligt bevis på