Aftonbladet – 21 januari 1853, sida 2

len hemliga kräfta, som redan begynt att fräta på sjelfva hans karakter. Ingen menniska kan för en längre tid bära tvenne ansigten, ett för sig sjelf och ett annat för verlden, utan att slutligen blifva förvillad om hvilket som är let verkliga. Den upprymda sinnesstämning, i hvilken ar Dimmesdale befann sig efter mötet med Hester, förlänade honom en ovanlig fysisk sraft, som dref honom med skyndsamma steg ill staden. Gångstigen i skogen tycktes honom nu vildare och mindre trampad af menniskosteg, än den förekommit honom på bortvägen. Men han sprang öfver de sumpiga ställena, trängde sig emelian de törniga buskarne, klättrade upp för höjder och ned i dalar, och besegrade alla hinder med en outtröttlig ifver, som förvånade honom sjelf. Tlan påminte sig derunder med hvilken mattighet och med bur många uppehåll för att hemta andan han för endast ett par dagar sedan hade släpat sig fram på samma väg. Då han kom närmare staden, erfor han ett helt olika intryck än förut af alla de bekanta föremål, som visade sig för honom. Det tycktes honom icke gom i går, icke som en eller två utan många dagar, till och med hela år, sedan han lemnat dem. Gatan var väl densamma, sådan som han ihågkom den, och husen egde alla gina egenheter, sina många spetsiga gaflar, och en vindflöjel på hvarje punkt der han mindes den; men icke destomindre påträngde sig honom denna plågsamma, efterhängsna känsla af förändring. På samma sätt ty cktes det honom vid mötet af hvarje bekant och alla andra kända lefvande föremål, som rörde sig i den lilla staden. De sågo hvarken äldre eiler yngre ut nu. De gamles skägg var icke hvitare än förut, ej heller kunde de i går krypande barnen springa i dag på sina fötter. Det var honom omöjligt att beskrifva hvari olikheten bestod mellan dessa föremål och dem på hvilka han så nyss kastat en afskeds blick, och ändock öfvertygade hans innerst känsla honom om deras skiljaktighet. Af et dylikt intryck kände han sig mest slagen, di