Aftonbladet – 21 januari 1853, sida 1

af bäcken, tog upp skarlakansbokstafven och fästade den åter på sitt bröst; Ehuru hoppfull nyss, då hon talade om att sänka den : hafvets djup, fattade henne nu känslan af en oundviklig dom, då hon på detta sätt af ödets hand återtog denna förskräckliga symbol. Hon hade kastat den ifrån sigivida rymden! Hor hade för en timmas tid fritt hemtat andan — och nu var åter skarlakansplågan der och glittrade på sin gamla plats. — Så är det alltid att en ond handling, antingen på detta sätt afbildad eller ej, ikläder sig karakteren af en dom. Härefter samlade Hester åter sina rika bårflätor och gömde dem under sin mössa. Och liksom en dödande förtrollning låg iden bedröfliga bokstafven, så förlorade sig hennes skönhet, värman och fullheten af hennes qvinighet, likt ett försvinnande solsken; och en dunkel skugga tycktes sprida sig öfver henne, När den hemska förändringen var gjord, utsträckte hon sin band mot Perla. ; Känner du nu din mor, barn ? frågade non, förebrående, men med dämpad ton. Vill lu komma öfver bäcken och erkänna din mor, nu sen hon åter bär sin vanära — nu då hon ter är bedröfvad?x Ja, nu vill jag! svarade barnet, hoppande fver bäcken och tryckande Hester i sina arnar. Nu är du riktigt min mamma ! Och jag ir din lilla Perla!v Med en öfverdrifven ömhet, som icke var ranlig hos henne, drog hon ned sin mors mufvud, och kysste hennes panna och båda !ennes kinder. Men derpå — liksom en nödfändighet tvang detta barn att alltid blanda len tröst hon erbjöd med en droppe galla — petsade Perla sin lilla mun och kysste äfven len skarlakansröda bokstafven. Det var ej vackert ! sade Hester. Då du sat mig litet kärlek, så hånar du mig igen! sHvarföre sitter presten der?. frågade Perla. ;Han väntar för att helsa dig., svarade hen1e8 mor. Kom du och bed om hans välignelse, Han älskar dig, min lilla Perla, och ilskar äfven din mor. Vill du icke hålla a