Aftonbladet – 21 januari 1853, sida 1

ännu ständigt visande med sitt lilla pekfinge på Hesters bröst, Jag ser hvad som fattas barnet, hviskade Hester åt presten, under det hon; trots all sitt bemödande att dölja sin oro och förtret bleknade. Barn tåla icke eng den aldraminsta förändring i deras vanliga utseende, sor de dagligen hafva för ögonen. Perla sakna någonting, som hon har sett mig alltid bära..: Jag ber dig,, svarade presten, om du hal något medel för att lugna barnet, så använd det med det första. Jag vet ingenting, om icke en gammal hexas, liksom mistress Hibbing, förtärande vrede, gom är mig förskräckligare än denna vilda häftighet hos ett barn. I Perlas ungdomliga skönhet, liksom i hexans fårade anlete, har den en utomordentligt vederstygglig verkan. Lugna henne om du älskar migl! Hester vände sig återigen till Perla, med en hög rodnad på sina kinder, en talande sidblick på presten och en tung suck, hvarunder, innan hon hann att tala, hennes rodnad vek för en dödlig blekhet. Perlan, sade hon bedröfvad, se ned för dina fötter! Der — framför dig — på denna sidan bäcken ! Barnet vände sina ögon åt det anvisade hållet och der låg skarlakansbokstafven så nära vid vattnets rand, att guldbroderiet speglade sig deri. Bär bit det! sade Hester. Kom du hit och tag upp det!, svarade Perla. Har man någonsin gett ett sådant barni anmärkte Rester afsides till presten. xO, jag har mycket att berätta dig om henne! Men, på det hela har hon rätt i hvad denna afskyvärda bokstaf beträftar. Jag måste ännu litet längre böra dess plåga — endast några få dagar längre — till dess vi lemnat dessa trakter och se tillbaka hit liksom på ettland, om hvilket vi blott hafva drömt, Skogen kan ej dölja den; oceanen skall mottaga den af min hand och uppsluka den för evigt! Med dessa ord närmade hon sig brädden