ets, att hela verlden måste igenkänna dem! Men de äro till största delen dina.n Nej, nej, icke till största delen!, svarade nodren med ett ömt leende. Ännu en kort id, och du behöfver icke mera frukta för att åta se hvarg barn hon är. Men huru undervart skön hon är med dessa vilda blommor i sitt hår! Just liksom om en af de föer vi emnat i vårt kära, gamla England, hade smyckat henne för att möta 0ss. Det var med en känsla, hvilken ännu allrig någon af dem hade erfarit, som de sutto och betraktade Perlas långsamma annalkande. henne kunde man se det band som förenade dem. Hon hade i sju år varit skänkt it verlden som en lefvande hieroglyf, i hvilken den hemlighet, som de båda så ifrigt sökte dölja, var uppenbar; — allt stod skrifvet deri, allt var tydligt och klart — om en siare funnits som kunnatläsa denna eldskrift. Peria var enheten af deras väsen. Hvilken in det förflutnas förbrytelse hade varit, huru kunde de väl tvifla på att deras nuvarande och deras tillkommande öde voro förenade, 1å de för sina ögon sågo den bild, i hvilken deras jordiska tillvaro och deras andliga lif hade sammansmält — detta andliga Nf, j vilket de möttes och skulle i odödlighet tillsammans fortlefva, Sådana och kanhända anIra tankar, hvilka de icke tillstodo eller förklarade för sig sjelfva, spredo en viss fruktan omkring barnet, under det detta nalkades. Låt henne icke märka någonting ovanligt, någon passion eller häftighet, då du talar henae tills, hviskade Hester. -Vår Perla är ibland en nyckfull, underlig liten älfva. Isynnerhet fördrar hon sällan en upprörd sinnesrörelse, om hon icke fullkomligt känner orsaken dertill. Men barnet har djupa känslor. Hon äl skar mig, och hon skall älska dig.o Du kan icke tro, sade presten, blickande åt sidan på: Hester, hutu mitt hjerta frukts detta möte, och likväl längtar derefter! Men det är sannt, som jag redan sagt dig, att barr icke lätt blifva bekanta med mig. De vilje ej klättra upp på mitt knä eller jollra i mit