som vore bäst; att smyga sig bort eller fort: sätta sin sömn på samma ställe. Till och med en varg, sades det — men här gränsar berättelsen till det otroliga — kom fram och luktade på Perlas klädning, och räckte fram sitt hufvud att smekas af hennes hand. Sanningen tycks emellertid vara, att moderskogen och de vilda väsen som den närde, igenkände alla en med dem beslägtad vildhet hos detta menniskobarn. Och Perla var saktmodigare här än på sta dens gator och i sin mors lilla hem. Blommorna tycktes veta det, och under det hor gick förbi dem, hviskade den ena till den andra: Smycka dig med mig, du sköna barn smycka dig med: migls — och för att behags dem plockade Perla violer, anemoner och nyponblommor och några grenar: med den friskaste grönska, som de gamla träden höll fram för hennes ögon. Med allt detta prydd hon sitt hår och sitt bröst, och blef en liter nymf, en liten dryad eller hvad helst son stod i nära förbindelse med den uråldriga skogen. Så smyckad var Perla, då hon hör de sin mors röst och långsamt köm tillbaka Långsamt, derföre att hon såg presten. XIX, BARNET VID BÄCKEN. Du skall innerligt älska henne, upprepade Hester Prynne, under det hon och prester sutto betraktande lilla Perla, Tycker du e hon är vacker, och se med hvilken smak hor har prydt sig med dessa enkla blommor Hade hon samlat perlor, diamanter och rubi ner, så kunde de icke bättre klädt henne Hon är ett förtjusande barn — men jag ve hveras panna hon harl! Vet du, Hester,, sade Arthur Dimmesdal med ett oroligt leende, att detta lilla alsklig barn, som alltid trippat vid din sida, har för orsakat mig mycken oro. Jag tänkte — 0 Hester, hvilken tanke det är och huru för skräckligt att frukta den — jag tänkte a mina anletsdrag voro så tydligt tecknade i bar