en långt härifrån, på andra sidan bäcken. — Och du tror verkligen att barnet skall älska mig? Hester smålog och ropade ånyo på Perla, som på något afstånd blef synlig, såsom presten hade beskrifvit henne, och stod, lik en klart glänsande syn, omhvärfd af solstrålar, som genom löfhvalfvets grenar gjöto sig omkring henne. Strålarne afoch tilltogo, visade hennes gestalt än dunkelt, än tydligt; nu likt ett verkligt barn, nu likt ett barns himmelska ande — allt eftersom glansen syntes och försvann. Hon hörde sin mors röst och nalkades långsamt gående genom skogen. Perla hade icke funnit tiden lång under det henneg mor samtalat med presten. Den stora mörka skogen — så dyster den visade sig för dem som buro brott och verldens oro in: om sitt bröst — blef det ensamma barnets lekkamrat. Ehuru annars allvarsam och sträng, antog han dock sin vänligaste min för att helsa lilla Perla; han bjöd henne sina röda bär sedan förra året, hvilka hängde som blodsdroppar på de vissnade löfven. Hon plockade dem och gladde sig åt deras vilda smak. OÖdemarkens fria små medborgare gjorde sig knappt den mödan att gå ur vägen för heone. En rapphöna, med en kull af tio ungar bakom sig, sprang hotande emot henn2, men ångrade snart sin djerfhet och kluckade åt sina gmå att icke vara rädda. En dufve, som satt lågt ned på en gren, lätPerla komma nära intill sig och uppgaf då ett läte, hvilket ljöd mera som en helssing än ett ångestrop. En ekorre, gömd i den svindlande höjden af sitt husliga hem i trädets skugg2, pladdrade, antingen i vrede eller glädje — ty ekorrar äro 83 koleriska och nyckfulla sraö varelser, att det är svårt bedöma deras ginnesstämning — någonting emot henne ach gungade ned en nöt på bennes hufvud; det var on nöt från förlidna året och redan gnagd af hans skarpa tand. En räf, som af Perlas jätta steg blef väckt ur sin sömn, såg frågan de upp på henne, liksom osäker om byilke