Hesters fel, icke Perlas. Sedan den sednare lemnat hennes sida hade en annan gäst fått insteg inom kretsen af hennes moderiiga känslor och så förändrat deras uttryck, att Perla, den återvändande lilla Vandrerskan, icke mer kunde återfinna sin vanliga plats och knappt visste hvar hon var. Jag har en underlig fantasin, sade presten vekt; det förefaller mig som denna bäck vore gränsen mellan tvenne verldar och som du aldrig mer skulle återse din Perla. Eller är bon en älfva, hvilken, såsom sagorna från vår barndom lärde oss, det är förbjudet attöfverskrida ett rinnande vatten? Bästa du, påskynda hennes gång; ty detta dröjsmål har redan skakat alla mina nerver.n Kom, älskade barn!, ropade Hester uppmuntrande och utsträckande båda sina armar. pHur långsam du är! När har du väl förr varit så trög? Här är en vän till mig, som äfven skall vara din vän. Du skall hädanefter njuta dubbelt så mycken kärlek som din mor ensam kunde skänka dig! Spring öfver bäcken och kom till oss! Du kan ju springa som en ung hind. Men utan att på något sält besvara dessa honungssöta ord förblef Perla helt lugn stående på andra sidan bäcken. Än riktade hon sina klara, vilda ögon på sin mor, än på presten, och än innefattade hon dem båda i samma blick, liksom ville hon upptäcka och förklara för sig sjelf det förhållande i hvilket de stodo till hvarandra. Af någon oförklarlig orsak smög sig Arthur Dimmesdales hand, då han såg barnets blick hvila på honom, med den af gammal vana ofrivilliga rörelsen till hans hjerta. Slutligen sträckte Perla ut sin hand, i det hon antog en ovanligt befallande Nin, och visade med pekfingret på sin mors brögt. Och der ned 1 bäckens spegel stod, äfven med ett framsträckt litet -pekfinger, den tilla Perlas blomsterkransade och soliga bila, Du underliga barn, hvarföre kommer du icke till mig? ropade Hesters (Forts. följer.)