öra eller besvara mitt leende; utan stå på afstånd och se på mig så underligt. Till och med små späda barn gråta bittert när jag ta. ger dem på mina armar. Perla har likväl två gånger i sin lifstid varit vänlig mot mig — första gången -— det minns du väl — och sista. gången, då du förde henne med dig till den stränga, gamla guvernörens hus., Och då du så tappert försvarade henne och migs, svarade Hester. Ja, jag minnes det; och så skall äfven lilla Perla göra. Frukts ingenting. Kanhända hon i början är fremmande och skygg; men hon skall snart lära att älska dig.v RA Under detta hade Perla hunnit till brädder af bäcken och stod på andra sidan derom. tyst blickande på Hester och presten, hvilks ännu sutto på den mossiga trädstammen och väntade henne. Just der hon stannat, hade vattnet bildat en fördjupning, hvars yta va) så stilla och klar, att hennes lilia figur mec hela dess bländande, pittoreska skönhet, och dess kransar af blommor ech löf, der afspeg lades i en fullkomlig bild, men ännu mera förf nad och etherisk än den i verkligheten var Denna bild, som var så identisk med der lilla lefvande Perla, tycktes meddela något a sin skuggaktiga, ovidrörbara egenskap ål barnet sjel?. Det var en underlig anblick — der stod Perla med oafvända blickar riktade på dem genom skogens dystra skuggor, under det hon sjelf var liksom förklarad af solstrålar, hvilka af en viss sympati måste slu tit sig omkring henn2, I bäcken bredvid stoc ett annat barn — ett annat och ändå detsam ma — med äfven sina gyllne ljusstrålar, He ster tyckte sig sjelf på ett otydligt och plåg samt sätt fremmande för sitt eget barn, lik som om Perla under sitt ensamma ströfvand i skogen hade förirrat sig från den sfer, hvilken bon och hennes mor lefde tillsam mans, ogh nu förgäfves bemödade sig at återvända dit. SON I detta intryck var både sanning och icki Isänning. Barn och mor: hade visserligen blif vit fremmande för hvarandra, men det va