Aftonbladet – 20 januari 1853, sida 1

SKARLAKANS-BOKSTAFVEN) AF NATHANIEL HAWTHORNE; ÖFVERSÄTTNING. RV EN FLOD AF SOLSKEN. Arthur Dimmesdale skådade i Hesters ögon med en blick, i hvilken hopp och glädje framlyste, men med dem tillika fruktan och en viss förskräckelse öfver den djerfhet hvarmed hon hade utsagt det, gom han endast i allmänhet antydt, men icke vågat uttala. Men Hester Prynne; med en af naturen liflig och modig själ, och sedan så lång tid icke endast skiljd,; utan utstött från samhällslifvet, hade vant sig vid en friblet itankar och åsigter som var alideles fremmande för presten. Hon hade utan rättesnöre eller ledning vandrat i en ödemark, lika stor, förvillande och dunkel som denna gränslösa skog, i hvarg skugga de båda nu höllo ett samtal, som skulle bestämma deras öde. Hesters hjerta och själ hade sitt hem liksom i ödsliga trakter, der hon sväfvade omhkring så fri, som den vilda indianen i sina skogar. I flera år hade hon från denna afsöndrade ståndpunkt betraktat alla menskliga institutioner och alla stadgar af prester och lagstiftare, och bedömt dem med föga mera vördnad än en indian skulle känna för kyrkan och den presterliga skruden, Hennes öde hade haft tör afsigt att sätta henne i full frihet. Skarlakansbokstafven var hennes inträdes-kort i regioner, dit ingen annan gqvinna vågade sätta sin fot, Blygsel, förtviflan, ensamhet! Dessa hade varit bennes lärare, — stränga och orimliga Järare; de hade gjort henne stark, men lärt henne mycket som var felaktigt. Presten deremot hade aldrig genomgått en ) Se A. B. N:o 1—14,