Aftonbladet – 20 januari 1853, sida 1

erfarenhet, som varit egnad att leda hans blick utom gränserna af allmänt erkända lagar; fastän han i ett enda fall hade så förskräckligt öfverträdt en bland de heligaste af dessa. Men detta hade varit en förseelse af en passion, icke af grundsats eller till och med af uppsåt. Sedan denna olyckliga epok hade han, med en sjuklig ifver och grannlagenhet, bevakat icke blott sina handlingar — ty dessa voro lätta att reglera, — men minsta andedrag af sitt hjertas rörelser och hvarenda sin själs tanke. I spetsen för: det sociala systemet, så som presterna på den tiden stodo, var han så mycket mer bunden af dess former, grundsatser och till och med fördomar. Säsom prest var ban ovilkorligen inskränkt inom sitt stånds Jagar; såsom en menniska, hvilken en gång syndat, men som bibehöll ett alltid lefvande samvete, känsligt för svedan af ett:oläkt sår, kunde ban nu kanske anses säkrare inom dygdens gränser, än om han aldrig hade syndat. Hvad Hester Prynne beträffar, tycks det således som, bannlyst och vanärad som hon var, dessa sju hela åren nästan icke varit anvat än en förberedelse just för det muvarande ögonblicket. Men Arthur Dimmesdale — om en sådan menniska skulle falla ännu en gång, hvad skulle då kunna anföras till hans ursäkt? Intet, om ej det, att han var nedtryckt af tunga och bittra lidanden; att hans själ Var förmörkad och förvillad af hans gnagande: samvetsagg; att vid valet mellan att fly som en erkänd brottsling och att stanna som en skrymtare, stodo för samvetet vågskålarne likay att det är menskligt undvika faran af död och vanära och en fiendes outforskliga anslag, och slutligen, att det för denna arma, svaga, sjuka, olyckliga pilgrim visade sig på hans ödsliga stig en skymt af mensklig känsla och sympati, ett nytt, att sannt lif, i utbyte mot det hårda öde han nu så länge burit. Och — må den allvarliga och sorgliga sanningen bli utsagd — att den skada, som brottet en Bång gjort ett menniskobjerta, aldrig här på jorden kan blifva helad. Detta hjerta kan