Aftonbladet – 19 januari 1853, sida 2

O Arthurs, ropade hon, förlåt mig! 1 allt annat har jag bemödat mig att vara sann. Sanning var den enda dygd som jag kunde hafva bevarat, och som jag bevarade under alla de bittraste lidanden, utom då ditt väl, ditt lif, ditt gada namn och rykte var i fara! Då samtyckte jag till ett bedrägeri. Men en osanning leder aldrig till något godt, till och med om döden hotar på andra sidan! Anar du ej hvad jag vill säga? Den gamla mannen, läkaren, han som kallar sig Roger Chillingworth, han var — min man!, Presten såg för en stund på Hester med hela denna passionens våldsamhet, som — blandad i mer än en gestalt med hans högre, ädlare och mildare egenskaper — dock egentligen var den del af honom hvilken djefvulen gjorde anspråk på såsom sin, och genom hvilken han sökte att vinna de öfriga. Aldrig fanns en mörkare och vildare blick än den Hester nu mötte. Under det korta ögonblick den varade, verkade den en dyster förvandling. Men prestens karakter var genom lidande så försvagad, att till och med dess lägre yttringar icke uthärdade mer än en kort strid. Han sjönk ned till marken och gömde ansigtet i sina händer. eJag borde kunnat veta det, mumlade han. Jag visste det. Var den hemligheten mig icke uppenbarad i den oemotståndliga vedervilja mitt hjerta erfor ifrån hans första åsyn och alltsedan så ofta jag sett honom? MHvarföre förstod jag det icke? O Hester Prynne, föga. föga känner du allt det förskräckliga som ligger bhöri. Och den vanaran; den djupt Bårande känslan, det förfärligt vederstyggliga detta blottställande af ett sjukt och brottslig hjerta, just för dens ögon som ser sin glädjs deri! — Qvinna, qvinna, du är ansvarig fö! detta! Jag kan ej förlåta dig ls Du skall förlåta mig! ropade Hester, stör tande sig ned bredvid honom på de falln: löfven. Låt Gud straffa! Du skall förlåta )b Med häftig och förtviflad ömhet slog hor sina armar omkring honom och tryckte hans hufvud mot sitt bröst, obekymrad om att han; kind hvilade mot skarlakansbokstafven, Hai skulle velat befria sig ifrån henne, men be mödade sig förgäfves att göra det. Heste ville icke släppa honom, på det han ick