Aftonbladet – 19 januari 1853, sida 2

väktare hvilkens säkra lön är döden och vanäran, då hans förfärliga timma en gång slår.n Du är förkrossad under bördan af dessa sju års tunga lidanden,, svarade Hester, med lifiig föresats att genom sin kraft lifva honom. Men du skall lemna allt detta bakom dig! Det skall icke hindra dina steg, då du följer skogens gångstig, och icke heller skall du dermed frakta skeppet, om du föredrager att färdas öfver hafvet. Lemna spillrorna af din lyckas skeppsbrott här, der det händt, Bekymra dig ej mer dermed! Begynn på nytt! Har du genom detta enda misslyckade försök uttömt hoppet på hvarje möjlighet? Nej, icke så! Framtiden ligger ännu framför dig full af möjlighet till framgång. Der är lycka att njuta! Der är godt att verka. Utbyt detta ditt skenlif mot ett verkligt och sannt. Var, om en inre röst kallar dig dertill, en lärare, en apostel för de röda männen. Eller, — hvad som mera öfverensstämmer med din natur — var en lärd, en vig bland de visaste och namnkunnigaste i den bildade verlden. Predika! Skrift Verka! Gör allting, men lögg dig blott icke ned för att dö! Afstå från nam. net Arthur Dimmesdale, och gif dig sjelf ett annat, ett stort, ett sådant som du kan bära utan fruktan och blygsel! Hvarföre skulle dn dröja en dag längre i de qval som så ha gnagt på ditt lif! — som gjort dig så svag till vilja och bandling! — som skola göra dig äfven maktlös till ånger. Upp, och bort! ,O Hester!s ropade Arthur Dilmmesdale, i hvars ögon ett flyktigt sken, tändt af heunes intusiasm, flammande upp och åter hastigt dog, — du talar om kapplöpning för en menniska, hvars knän svigta under honom. Jag måste dö här. Mig är ej den styrka och det mod förlänade att våga mig ut iden vida, fremmande, mödosamma verlden allena!, etta var en förkrossad andes sista modfillda uttryck. Honom fattades kraft att fatta den bättre lott som låg honom nära. Han upprepade ordet: vAllena, Hester!o ;Du skall icke gå allena!s svarade hon med en sakta hviskning. Dermed var allt sagdtl (Forts. följer.)