Aftonbladet – 19 januari 1853, sida 1

SKARLAKANS-BOKSTAFVEN.) NATHANIEL HAWTEORNE. ÖFVERSÄTTNING. XVI HESTER OCH HENNES SJÄLASÖRJARE. Ehurn långsamt presten framskred, hade han nästan gått förbi Hester Prynne, innan denna bemtat nog styrka för att tilltala honom. Ändtligen lyckades det henne. Arthur Dimmesdale! sade hon, i början sakta, derpå högre, raen med dof röst. xArthur Dimmesdale! ;Hvem ropar mig?, svarade presten, i det han hastigt samlande sig rätade upp sig med mera djer:het, hksom en person hvilken blir öfverraskad i ett lynne, hvari han ogerna vill blifva sedd. Då han oroligt kastade sira ögon åt det håll hvarifrån rösten hördes, blef han otydligt varse en gestalt under träden, som var så dystert klädd och så föga igenkänlig i det gråa skumrasket, hvari den molnbetäckta bimlen och det tjocka löfhvalfyet hade förvandlat ljusa dagen, att han icke vis:te om det var en vinna eller en skugga, Måhända ock atten dylik vålnad, undansluppen från hansinnersta tankar, brukade att på detta sätt förfölja honom på hans lefnadsbana. Han gick ett steg närmare och upptäckte den skarlakansröda bokstafven. Hester, Hester Prynnel, sade han, Är det du; lefver du ännu? Som du sers, svarade hon. cEtt sådant lif som dessa sju förflutna åren varit mitt! Och du, Arthur Dimmesdale, lefver också du ännu ? Det var ej underligt att de på detta sätt ömsesidigt frågade hvarandra om deras verk) Se A, B. N:o 1—13.