Aftonbladet – 19 januari 1853, sida 1

liga och jordiska existens, och till och med betvifiade sin egen. Så eget och besynnerligt var derag möte i denna dunkla skog, som om det varit det första sammanträffandet i en verld på andra gidan grafven, mellan tvenne andar, som under sin lefnad varit innerligt förenade, och nu stodo midt emot hvarandra, kallt rysande och intagne af ömsesidig fruktan, liksom ännu icke förtrogna med silt nya tillstånd, eller ännu icke vana vid väsen afklädda deras jordiska ombhölje. Hvardera en ande, och glagen af förskräckelse för den andres ande! De voro äfven slagna af förskräckelse för sig sjeifva; ty denna kris återgaf dem deras medvetande, och uppenbarade för hvars och ens hjerta dess historia och egen erfarenhet, såsom lifvet aldrig gör, förrän vid sådana andiösa epoker. Själen såg sin bild i det flyende ögonblickets spegel. Fruktande och darrande och liksom tvungen af en tvekande nödvändighet räckte Arthur Dimmesdale fram sin hand, kall gom döden, och vidkörde Hester Prynnes kalla hand. Detta vidrörande, så kallt det än var, borttog det mest förskräckliga 1 detta möte. De kände nu åtminstone att de voro innevånare af samma verld. Utan att tala ett enda ord vidare, och utan att hvarken han eller hon åtog sig att bestämma hvarthän de skulle vända sina fjät, gledo de, liksom af en tyst öfverenskommelse, tillbaka i skogens skugga, hvarifrån Hezgter framkommit, och satte sig ned på samma mosshög, der hon och Perla nyss förut hade suttit. Då de heratat anda nog för att tala, yttrade de i början endast likgiltiga anmärkningar och frågor, liksom tvenne bekanta bruka göra: om vädret, hvarandras helsa och dylikt. På detta sätt fortsatte de icke utan en viss förlägenhet sitt samtal, tills de ändtligen kommo till det ämne som djupast rörde deras hjertan, Genom ödet och omstöndigheterna så länge gjorda fremmande för hvarandra, behöfde de en inledning innan de kunde låta sina egentliga tankar framträda.