Aftonbladet – 18 januari 1853, sida 1

spatserfärder, hvilka hon visste att han brukade företaga utmed stränderna af halfön, eller på de skogbeväxta kullarne i den mnärbelägna trakten. Det skulle icke varit något anstötligt, eller någon fara för den heliga renheten af prestens obefläckade Hamn, om hon hade besökt honom i hans eget rum, der mången botgörerska före henne hade bekänt synder, som kanske voro likaså svarta som den af skarlakansbokstafven betecknade. Men kanhända att hon befarade gamla Roger Chillingworths hemliga eller uppenbara inblandning, eller att hennes skuldmedvetna bjerta fruktade misstanka, der ingen kunnat uppstå, eller att hon kände, att både hon och presten behöfde hela vida rymden för att andas, under det de talade med hvarandra, — af alla dessa skäl tänkte Hester aldrig på att möta honom annorstädes än under öppna hinslen. Andiligen, under det hon uppehöll sig hos en sjuk, till hvilken mr Dimmesdale förut äfven varit kallad, erfor hon, att han föregående dagen begifvit sig på ett besök till missionären Eliot, ibland hans omvända indianer. Han skulle troligen dagen derpå återvända på en viss timma. Hester. tog derföre tidigt följande dagen lilla Perla vid banden, — som nödvändigt måste vara öfverallt sin mors följeslagarinna, så oläglig än hennes närvaro ofta var — och begaf sig på väg. Sedan de båda vandrande kommit öfver ön till fasta landet, bestod deras väg endast af en smal gångstig. Denna slingrade sig igenom den mörka hemlighetsfulla urskogen, hvilken så sammanträngde den och stod så svart och tät på ömse sidor derom, och uppenbarade en så liten skymt af himlen, att Hester icke utan skäl tyckte sig se deri den andliga öken i hvilken hon så länge hade irrat, Dagen var kal och dyster, Himlen ofvan dem var höljd af-eit stort grått moln, som likväl då och då rördes af en sakta vindfläkt, så att stundom en flyktig solstråle kunde seg i dess. ensamma lek på den öde gångstigen. Denna leende solblick — svagt leende