Aftonbladet – 17 januari 1853, sida 1

Skarlakansbokstafven hade ännu icke fullgjort sitt åliggande. Nu hade emellertid hennes nattliga möte med mir Dimimesdale vid schavotten gifvi: henne ett nytt tema för reflexioner, och visade henne ett mål som, för att uppnås, tycktes värdt hvarje ansträngning och uppoftring. Hon hade varit vittne till det djupa elände, mot hvilket presten stred eller, för att tala tydligare, hade upphört att strida. Hon såg att han :stod på gränsen af vansinne, om han icke redan skridit deröfver. Det var omöjligt betvifla, att hvilken smärtsam verkan än denna samvetets hemliga tagg alltid måtte hafva, det icke var ett ännu dödligare gift deri inblandadt af den hand, som tycktes skänka honom tröst och lindring. En hemlig fiende bade alltjemt varit vid hans sida, under skenet af en vän och hjelpare, och begagnat sig af alla erbjudna tillfällen för att pröfva de fina fibrerna i mr Dimmesdeales natur. Hester kunde icke underlåta att fråga sig sjelf, om det icke ursprungligen varit å hennes egen sida en brist på sanning, mod och trohet, i det hon tillåtit att Dimmesdale blifvit försatt i en ställning, af hvilken så mycket ondt kunde förutses, men intet godt var att hoppas. Hennes enda ursäkt låg i det sanna förhållandet, att hon ej varit i stånd att utfinna något sätt för att skydda honom från en ännu förfärligare ruin än den som drabbat henne sjelf, genom något annat medel än att iskttaga den henne af Roger Chillingworth ålagda tystnad. Under inflytelsen häraf hade bon gjort sitt val, och hade valt, såsom det nu visade sig, det olyckligaste alternativet af båda. Hon beslöt att godtgöra sin förvillelse så mycket det stod i hennes förmåga. Härdad af årslånga, allvarliga prof, kände hon sig ej så oförmögen att sätta sig emot Roger Chiilingworth, som den natten då hon, förnedrad af synd och