Aftonbladet – 15 januari 1853, sida 1

morgon vara föga i stånd att uppfylla edra sabbatspligter. Ack, ja se nu, huru de angripa hjernan — dessa böcker, dessa böcker! Ni skulle studera mindre, bästa herre, och unna er någon liten ledighet; annars skola dessa nattfantasier blifva er öfvermäktiga. Jag vill gå hem med er., sade mir Dimmegsdale. Modlös och försagd; liksom en hvilken maktlös uppvaknar från en förskräcklig dröm, öfverlät han sig åt läkaren och blef af honom bortförd. Dagen derpå, en söndag, höll han likväl en predikan, hvilken allmänt ansågs vara ed bland de innehållsrikaste, kraftigaste och mest uppfyllda af himmelsk ingifvelse, som någonsin flödat öfver hans läppar. Flera själar, sade man, voro genom denna predikans uppbygglighet omvända till sanningen, och lofvade inom sig sjelfva att i hela sitt lif bevara en helig tacksamhet för m:r Dimmesdale. Men då han gick nedför trapporna till oredikstolen, mötte honom den gräskäggige clockaren, hållande upp framför honom en svart handske, hvilken presten igenkände för att vara häns egen. Den blef funnen, sade klockareri, dennä morgon på schavotten, der missdådare blifva ställda till allmänt åskådande. Satan fällde len der, inbillar jag mig, i afsigt att drifva säck med ers högvördighet. Men han var lind och tokig, som han alltid är. En ren rand behöfver ingen handske till betäckning! Tack, min vän, sade presten med lugn on, men inre bäfvan; ty hang minne var så örvirradt, att han bragt sig sjelf derhän att etrakta den förflutna nattens händelser såsom :n dröm. Ja, det tycks verkligen vara min iandske.n Och då satan fann för godt att stjäla den, så måste ers högvördighet hädanefter förfara ned honom utan handskar,, anmärkte den samla klockaren, bistert leende. Men här rs högvördighet hört talas om det tecknet, som sågs förliden natt? En stor, röd bokstaf på himlen — bokstafven AA, hvilket, ef