Aftonbladet – 15 januari 1853, sida 1

försjunkit i en dyster sjelfåskådning, har så utsträckt sin egoism öfver hela naturen, att sjelfva firmamentet tycks honom endast ett passande blad för hans själs historia. Vi tillskrifva det derföre helt och hållet prestens eget ögas och hjertas sjukdom att han, seende uppåt himlen, der blef varse synen af en omätligt stor bokstaf, — bokstafven Ä — i mörkröda eldsdrag. Ingenting annat än en meteor kan hafva visat gig på denna punkt och dunkelt lyst genom ;den tjocka molnslöjan; men icke i en sådan gestalt, som hans skuldmedvetna inbillning lånade den, eller åtminstone icke med en sådan bestämdhet, att icke hvar och en annans sjukliga fantasi kunde deri sett en annan symbol. En egen omständighet karakteriserade mr Dimmesdale:s psykologiska tillstånd i detta ögonblick. Under hela den tid han blickade upp mot zenit, såg han icke destomindre fullkomligt tydligt, att lilla Perla visade med fingret på gamla Roger Chillingworth, som stod på icke långt afstånd från schayotten. Presten tycktes se honom med samma blick, som lät honom urskilja den underbara bokstafven. Åt bangs anletsdrag, liksom åt alla andra föremål, skänkte meteorskenet ett nytt uttryck; eller måhända var läkaren nu mindre än annars omtänksam att dölja den illvilja, med hvilken han betraktade sitt offer. Helt visst är att om meteoren upplyste himlen och uppenbarade jorden med en fasa, som påminte Hester Prynne och presten om den yttersta domen, så kunde Roger Chillingworth synas dem som erkefienden, stående der med ett jeende fullt af vrede för att återfordra byad bonom tillhörde. Så hfligt var detta uttryck, eller så lefvande prestens uppfattning deraf, att det tycktes ännu qvardröja Jiksora måladt på en mörk grund, sedan meteoren redan förevunnit, och gatan samt alla öfriga föremål tycktes liksom på en gång tillintetgjorda. Hvem är den mannen, Hester? frågade mar Dimmesdale, flämtande efter andan och öfverväldigad af fasa. Jag ryser för honom!