Aftonbladet – 14 januari 1853, sida 2

lanternans glimmande sken fullkomligt försvunnit, fann mr Dimmesdale genom den maktlöshet, som öfverföll honom, att de sista ögonblicken utgjort en kris af den förfärligaste ångest, ehuru hans själ gjort ett ofriviliigt bemödande att hålla sig uppe genom ett hemskt, öfvermodigt skämt. Snart derpå insmög sig åter detta förskräckliga skämt bland hans tankars allvarsamma fantomer. Han kände sina leder stelna af den ovanliga nattkylan och tviflade att han skulle vara i stånd att gå nedför trapporna till schavotten. Morgonen skulle frambryta och finna honom der. Grannarne skulle vakna. De första som trädde ut i den skumma gryningen, skulle ofvanpå denna vanärans plats blifva varse en otydligt tecknad figur, och halft förryckta af förskräckelse och nyfikenhet springa omkring och klappa på alla dörrar, och väcka invånarne för att, såsom de nödvändigt måste tro, se välnaden af någon aftiden förbrytare. Ett dystert tumult skulle utbreda sina vingar från det ena huset till det andra, och medan dagsljuset allt mer och mer tilltog, skulle gamla patriarker i sina morgonrockar, och ålderstigna damer, utan att gifva sig tid att lägga af sig sina nattkläder, skynda ut i dagsljuset, Hela slögtet af sedesamma personer, hvilka i all sin lefnad aldrig varit sedda med ett enda håri oordning. skulle visa sig för allmänheten förstörda till utseendet, liksom spöken. Gamle guvernö: Belliogham skulle komma fram med vredgad anlete och med sin pipkrage från konung Ja kobs tid fästad på sned, och mistress Hib. bins med några qvistar från skogen hängande i kanten på sin klädning, och med en surare min än någonsin, emedan hon knappt fått et ögonblicks blund efter sin ridt; och sjelfv: Iden gode fader Wilson skulle blifva missnöje löfver att han, efter att hafva tillbregt halfv: natten vid en sjukbädd, blifvit så tidigt störd li sina drömmar om förklarade helgon. Ät. i venså skulle kyrkans äldste och diakonern: iaf mr Dimmesdales försarsling komma dit c och de unga flickorna, som så afgudade si!