Aftonbladet – 14 januari 1853, sida 1

honom ett ögonblicks ro. Han klädde sig med så mycken omsorg och på alldeles samma sätt, som om det varit för en offentlig gudstjenst, och smög sig sakta nedför trappan, öppnade förstugudörren, och gick ut. XII FPrestens vaka. Gående liksom i drömmen och kanhända verkligen under inflytelsen af ett slags somnambulism, upphann m:r Dimmesdale det stölle der Hester Prynne, nu redan för lång tid sedan, upplefvat de första stunderna af sin offentliga vanära. Samma platform eller schavott, svart och märkt af sju långa års regn cech solsken, och med spår af mången förbrytares fot, som sedan dess bestigit den, stod ännu qvar på sin gamla plats. Presten gick uppför dess trappsteg. Det var en mörk natt i början af Mej månad. En tjock och tät molnslöja betäckte hela himlahvalfvet, ända från zenith till horisonten. Om samma folkmängd, som varit ögonvittne till Hester Prynnes straff, hade kunnat snmmankallas i detta ögonblick, så skulle den i detta midnattens mörker icke kunnat deruppe på platformen varseblifna något ansigte och knappt konturerna af en menniskogestalt. in hia staden låg i djup sömn. Ingen fara stt vpptäckag var förhanden. Presten kunde, om det gå behagade honom, blifvit stående der, till dess morgonen rodnat i östern, utan att vara utsatt för någon annan fara än cen, att den kalla och fuktiga luften skulle förorsaka honom reumatism eller hosta och snufva, och derigenom beröfva hans åhörare den väntade morgonbönen och predikan. Intet öga kunde se honom, med undantsg af det enda alltid vakande, som sett honom i sitt rum svänga det blodiga gisslet. Hvarföre hade han då kommit hit? Var det blott ett gyckel med botgörelse? — Det var ett gyckel i sanning, reen ett gyckel som hans själ dref med sig sjelf! Ett gyckel, öfver hvilket englarne rod