Aftonbladet – 14 januari 1853, sida 1

alltsom de höjde sig, mer och mer eteriska. Nu kommo hans ungdoms hädangångna vänoer och hans silfverskäggiga fader med ett helgons vredgade uttryck, och hans moder, som vände bort sitt ansigte under det bon sväfvade förbi honom. Anda af en moder! — minsta liknelse af en moder! mig tyckes att hon kunde dock kastat en medlidsam blick på sin son! Och nu, genom detta rum som dessa spöklika tankar gjort så hemskt, smög Hester Prynne, ledande vid banden lilla Perla, i sin skarlakansröda drägt, och visande med pekfingret först på skarlakansbokstatven på sitt bröst, och sedan på prestens eget hjerta. Ingen al dessa syner dårade honom helt och hället. I hvarje ögonblick kunde han, med ansträngning af sin vilja, urskilja de verkliga föremålen från dessa töckenbilder, och öfvertyga sig att de sednare ej voro af en solid natur, liksom det der ekbordet eller den der läderinbundna folianten. Men icke destomindre voro de, i ett afseende, de sannaste och väsentligaste föremål med hvilka presten nu umgicks. Det är det outsägliga elände som tillhör ett så falskt lif som hans, att det stjäl saften och kraften från alla oss omgifvande verkliga ämnen, hvilka voro af himlen ämnade till vår själs glädje och mnäring. För den osanna menniskan är hela verlden falsk, — den kan aldrig af henne kännas eller omfattas, — den krymper ihop till ett intet i hennes hand. Och hon sjelf, så vidt hon visar sig i ett falskt ljus, blir en skugga, eller upphör att verkligen existera. Den enda sanning som fortfor att skänka m:r Dimmesdeale en verklig tillvaro på jorden, var hans själs innersta qval och det oförställda uttrycket deraf i hela hans yttre. Hade han en enda gång egt kraft att Je och visa ett gladt anlete, så skulle han icke varit samma Menniskal! En af dessa hemska nätter, hvilka vi svagt hafva antydt men undävikit att afmåla, rusade presten upp från sin stol. En ny tanka hade uppgått hos honom. Den torde gifva