men föga älskvärdt species af presteståndet. Det gafs åter andra, verkligen heliga fäder, hvilkas. själsförmögenheter blifvit utvecklade genom ett oaflåtligt forskande i deras böcker, och ett ständigt tänkande, samt dessutom luttrade genom deras andliga umgänge med den -bättre verld, dit deras lif i sin renhet nästan infört dessa heliga varelser, medan ännu deras jordiska hölje omgaf dem. Allt hvad som fattades dem var den gåfva, som på pingstdagen nedsänkte sig i eldstungor på de utvalda lärjungarne, och hvilken icke så mycket tycktes vara en symbol af förmågan att tala på främmande och okända språk, som icke mera den att tilltala hela menskligheten med bhjertats medfödda språk. Dessa fäder, som i alla andra afseenden voro så apostoliska, fattader himlens sista och mest sällsynta intyg på deras höga kall — denna eldstunga. De skulle förgäfves hafva sökt — om det någonsin fallit dem in att söka derefter — att uttrycka de högsta sanningar genom det låga medlet af enkla ord och bilder. Deras röst sänkte sig oförstådd ned från de höga rymder der de vanligtvis vistades. Helt säkert tillhörde mr Dimmesdale afnaturen, genom många drag i sin karakter, denna klass af menniskor. Till höjden aftro och helighet skulle han klättrat upp, om icke denna sträfvan blifvit motarbetad af — hvilket det nu kunde vara -— brottets eller qvalets börda, under hvilken det var hans dom att framsläpa sig, Den neddrog honom till samma ståndpunkt som den lägste; honom, mannen med så höga, andliga gåfvor, till hvars röst annars englarae kunnat lyssna och svara. Men denna samma börda var det ock som gaf honom så innerliga sympatier räed sina syndiga medmenniskor, så att hans hjerta vibrerade i samklang med deras, upptog deras sorger i sig och lät sina egna smärtsamma slag slå i tusende andra bröst genom utgjutelser af sorglig, öfvertygande vältalighet: oftast öfvertygande, men stundom förskräckligt Menniskorna kände ej den makt som så rörde dem, De ansågo..den unge. presten. för ett underverk af helighet, ett redskap genom!