Aftonbladet – 13 januari 1853, sida 1

af menniskohjertat är nödvändig för denns gåtas fullkomliga lösning; och Jag tror dessutom, att de bjertan, hvilka dölja sådans olyckliga hemligheter som dem ni talar om, skola på denna yttersta dag uppenbara dem, icke med motvilja, utan med outsäglig glädje. Men hvarföre icke då heldre uppenbara dem här?) frågade Roger Chillingworth med en lugn sidoblick på presten. Hvarföre skulle icke de brottsliga förr söka denna outsägliga tröst? De flesta göra dets, sade presten, pressande handen mot sitt bjerta, liksom gripen af en häftig smärta. Mången, mången arm själ har skänkt mig sitt förtroende, icke allenast på dödsbädden, utan medan de ännu voro i åtnjutande af full lifskraft och godt rykte. Och, ack! till hvilken lättnad och tröst bar jag icke alltid efter hvarje sådan utgjutelse varit vittne hos dessa mina syndiga medbröder! Just liksom hos en, hvilken sedan hän länge varit nära att qväfvas af sin egen besmittade andedrägt, ändtligen får andas frisk luft. Och huru kan det vara annorlunda? Hvarföre skulle en olycklig menniska, skyldig till exempel till ett mord, föredraga att gömma den döda kroppen begrafven i sitt eget hjerta, heldre än att på en gång kasta bort den och låta hvem som helst aga vård om den? Och likväl finnes det menniskor, som på letta sätt gömma sina hemligheter, anmärkte äkaren med lugn och kall ton. Det är sannt, sådana menniskor finnasn, varade m:r Dimmesdale; men, för att icke ntaga mera i ögonen fallande skäl, kan det ara möjligt att de tiga just till följe af sjelfva leras naturs beskaffenhet; eller — kunna vi j antaga, att brottsliga som de äro, de icke :esto mindre bibehålla nit för Guds förherrigande och menniskans välfärd, och att de jerföre afskräckas från att visa sig svarta och efläckade inför menniskors ögon, emedan de ! å för framtiden icke kunna verka något godt, ! ch ingen af det förflutnas synder kan försgoas genom bättre handlingar? Sålunda gål: