Aftonbladet – 13 januari 1853, sida 1

worth, sora under tiden var sysselsatt me att undersöka några oansenliga växter. Hvar,, frågade han med en sidoblick p dessa, — ty det hade blifvit en egenhet ho den: unge presten att aldrig se rätt fram p något föremål, — hvar, min bästa doktor bar ni plockat desga blommor, med så mörka slappa blad?s Här, just nära intill, på kyrkogården,, sva rade läkaren, fortsättande sin sysselsättning De äro obekanta för mig. Jag fann den växande på en graf, som hvarken bar någo: sten eller annat minnesmärke öfver den döde utom dessa fula växter, som sjelfva åtagit.sig att bevara minnet af honom. Kanske växte de upp från hans bjerta och afbilda någor förskräcklig hemlighet, som är med honon begrafven, och hvilken han gjort bättre i at bekänna under sin lifstid.n Torde hända,, anmärkte mr Dimmesdale att han lifligt önskade det, men kunde ej. Och hvarföre? svarade läkaren. ,Hvarföre icke; då alla naturens krafter så ifrig mana till syndens bekännelse, att dessa svart: ogräs uppspirat ur ett förmultnadt hjerta, följ att uppenbara ett outtaladt brott? Det der, min bästa herre, är blott en fantasi af er, sade presten. Det til hörer, som jag tror, ingen annan makt än den gudomliga nåden att, hvarken med ord, eller tecken eller sinnebilder, uppenbara de hemligheter, som ligga begrafna i ett menniskobjerta. Det bjerta, som gort sig skyldigt till sådana hemligheter, måste med all makt bevara dem till den dag, då alla förborgade ting skola blifva uppenbara. Ej heller har jag hvarken så läst eller tolkat den Heliga Skrift gom skulle deraf kunna slutas, att den uppenbarelse, som då sker af menskliga tankar och handlingar, skulle vara ämnad såsom en del af vedergällningen. Det vore sannerligen en låg åsigt. Nej, dessa uppenbarelser, om jag icke mycket irrar mig, hafva endast till ändamål att förhöja alla tänkande väsens andliga tillfredsställelse, hvilka måste afbida denna dag för tt se lifyets mörkagåta löst, Kännedomen