Aftonbladet – 12 januari 1853, sida 2

detta sednare steg var det emellertid för det närvarande ingen utsigt att Arthur Dimmesdale skulle låta beveka sig; han afslog alla dylika förslag, liksom om celibatet vore en artikel i hans kyrkolag. Dömd som han således genom eget val var att alltid äta sitt föga smakliga bröd vid andras bord, och i all sin lefnad lida den kyla som är dens lott, hvilken söker att värma sig endast vid en fremmande härd, tycktes det verkligen som om denne skarpsinnige, erfarne och välvillige gamle läkare, med sin på en gång faderliga och vördnadsfulla kärlek för den unga pastorn, var bland alla menniskor just den mest passande för ait alltid vara honom nära. De båda vännernas nya bostad var hos en gudfruktig enka af bättre stånd, hvars hus stod temligen nära den plats, hvarpå kyrkan sedan blef uppbygd. Det hade på ena sidan kyrkogården, ursprungligen Isak Johnsons jordlott, och var således väl egnadt att framkalla allvarsamma reflexioner i enlighet med både prestens och läkarens ömsesidiga sysselsättningar. Den goda enkans moderliga omsorg hade utsett för mr Dimmesdale ett rum som låg åt solsidan och gatan samt var försedt med täta fönstergardiner, för att vid middagstiden skänka skugga, om så önskades. Väggarne voro beklädda med gobelinstapeter, hvilka framställde bibliska historier, såsom David och Batseba, och profeten Nathan i ännu ofördunklade färger, men hvilka förlänade den sköna qvinnan på scenen ett närIstan Jika så bistert utseende, som den olycksbådande spåmannen. Mär uppställde den bleka, unga presten sitt bibliotek, rikt på kyrkofädrens pergament-bundna folianjter, rabbinernas vishet och munkarnes järdom; ty ehuru den tidens protestantiska prester högljudt ogillade dessa slags skrifter, så voro de dock tvungna att ofia begagna sig af dem. På andra sidan af huset hade Roger Chillingworth inrättat sitt läsrum och laboratorium, hvilket sednare icke var på långt när så fullständigt som en af nutidens vetenskapsmän skulle fordra, men likväl var försedt