Aftonbladet – 12 januari 1853, sida 2

alla sina förhållanden med verlden, en ärlig och rättskaffens man. Han hade, såsom han nbillade sig, begynt en undersökning med likaså sträng obesticklighet som en domare, endast eftersträfvande sanningen, liksom fråsan omfattade icke annat än ett geometriskt problems luftiga linier och figurer, i stället för menskliga passioner och oförrätter, honom sjelf tillfogade. Men i det han vidare fortgick, bemäktigade sig honor en fasansfull förtrollning, ett slags grym, ehuru ännu lugn nödvändighet, som grep den gamle mannen med sina klor och icke släppte honom lös förrän han fullgjort alla dess bud. Nu gräfde ban på djupet i den arma prestens bjerta, lik en skattgräfvare som söker efter guld; eller rättare, lik en dödgräfvare som letar i en graf för att möjligtvis finna en juvel, hvilken blifvit begrafven vid den dödas bröst, men troligen ingenting finner annat än dödlighet och förgängelse. Stundom tycktes en blå, olycksbådande låga framglimma ur läkarens ögon lik återskenet från en brinnande ugn, eller lik det hemska eldsken, som framträngde från Bunyans fruktansvärda port vid sluttningen af kullen, och darrade på pilgrimens ansigte. Marken, der denna skattgrätvare arbetade, hade törhända gifvit honom uppmuntrande kännetecken: ;Denne man, sade han i ett sådant ögonblick till sig sjelf, som är ansedd för så helig, har — så helt och hållet själ som han tyckes vara — likväl ärft af sin far eller mor en stor del af animalisk naturLåtoss gräfva litet djupare i denna riktningl Derpå, efter ett långt letande i prestens dunkla inre, och ett fåfängt undersökande af många dyrbara materialier, i form af ifrigt nit för sitt slägtes välfärd, varm kärlek för sina medmenniskor, ädla känslor, naturlig fromhet, stärkt genopx tänkande och studier och upplyst genom uppenbarelsen, — allt detta ett oskattbart guld, hvilket dock för honom som sökte endast var stoft, — mäste han modfälld vända tillbaka och begynna att forska på en annan punkt. (Forts.)