Aftonbladet – 12 januari 1853, sida 1

handen på sitt hjerta, under det att en smärtsam rodnad flög öfver hans panna, vore jag värdigare att vandra der, kunde jag med mera nöje arbeta här., Göda menniskor värdera sig alltid sjelfva alltför lågt, sade läkaren. På detta sätt blef den hemlighetsfulle gamle Roger Chillingwörth m:r Dimmesdales läkare. Som icke blott sjukdomen ganska mycket intresserade honom, utan han äfven hyste en liflig önskan att lära kähna den sjukes karakter och egenskaper, så kommo så småningom dessa båda män, fastän af så skiljaktig älder, att tillbringa mycken tid tillsammans. För prestens helsas skull, äfvensom för att gifva läkaren tillfälle till insamling af helsosamma örwer, företogo de långa spatserfärder utmed sjöstranden eller i skogen, och blandade sina samtal med vågornas brus och trädtopparnes högtidliga hymner. Ofta var äfven den ene den andres gäst i hans ensliga studerkammare. Det låg en särdeles förtrollning för presten i umgänget med denne vetenskapsman, hos hvilken han fann en själsbildning af icke vanligt djup och omfång i förening med en tankarnes reda och frihet, som han förgäfves skulle hafva sökt hos sina embetsbröder. Han blef verkligen förvånad, om icke förskräckt öfver att hos läkaren upptäcka denna egenskap. M:r Dimmesdale var en sannt nitisk prest, djupt religiös och med en särdeles starkt utvecklad vördnadskänsla, och en själ som mäktigt manade honom att framgå itrösbekännelsens bestämda spår. Icke i någon samhällsklass skulle han varit hvad man kallar en man med liberala åsigter; för hans inre frid var det honom alltid nödvändigt att känna tvånget af en tro, som upprätthöll honom, under det den insperrade honom inom dess jernram. Icke desto mindre erfor han stundom, fastän med fruktav, en vederqvickelse i att betrakta universum genom medium af ett annat slags begrepp än det -med hyvilket han ständigt hade umgänge. Det var liksom ett fönster slagits upp, hvilket insläppt en friskare atmosfer i hans tillstängda, qvafva