Aftonbladet – 12 januari 1853, sida 1

helsotillstånd och yttrade den önskan att få företaga en kur, om hvars lyckliga utgång, så vida den i rättan tid företogs, han icke tycktes tvifla. De äldsta, diakonerna, mödrarne och de unga vackra flickorna i m:r Dimmesdales församling bådo honom alla lika enträget att han skulle, enligt läkarens gjorda anbud, låta denne på honom pröfva sin skicklighet. M:r Dimmesdale afslog mildt deras böner. Jag behöfver icke något läkemedel, sade han. Men huru kunde den unga presten så säga, då med hvarje söndag hans kinder blefvo blekare och magrare och hans röst mera darrande — då nu det som hos honom förut bloit varit en tillfällig rörelse, att trycka handen på bjertat, öfvergått till en beständig vana? Var han trött vid sitt arbete? Önskade han att dö? Dessa frågor blefvo honom ganska allvarligt förelagda af Bostons äldre prester och hans kyrkas diakoner, hvilka uppbyggligen förehöllo honom den synd som han begick genom att tillbakavisa den hjelp, som Försynen så ögonskenligen erbjöd honom. Han lyssnade i tysthet och lofvade slutligen att rådgöra med läkaren. Vore det Guds viljar, sade m:r Dimmesdale, då till följe af sitt löfte han rådfrågade den gamle Roger Chillingworth, så skulle jag vara mer än nöjd med att mina sorger, mina mödor, mina synder och mina lidanden . med mig toge ett snart slut, och att hvad som af dem är jordiskt med mig lades i grafven, hvad som är andligt åter följde mig til evigheten, heldre än att ni för min skull skall pröfva er skicklighet.s Ack, svarade Roger Chillingworth med det lugn, som, antingen antaget eller naturligt, var honom eget, detta är det språk som unga prester alltid äro benägna att föra. Unga män, som ännu icke slagit djupa rötter i lifvet, afetå så lätt derifrån! Och heliga män, som vandra med Gud på jorden, längta bärifrån, för att vandra sxaed honom på det nya Jerusalems gyllne gator., : Nej, svarade den unge presten, läggande