Aftonbladet – 10 januari 1853, sida 2

Då Perla blef varse rosenbuskarne, begynte hon att skrikande begära en törnros, och ville icke låta lugna sig. ,Tyst, barn, tyst! sade modern allvarsamt. Gråt ej, bästa lilla Perla! Jag hör röster i trädgården. Guvernören kommer och andra herrar med honoml! Verkligen syntes vid ändan af trädgårdsallen flera personer, som nalkades boningshuset. Perla, till trots af sin mors bemödande att lugna henne, uppgaf ett gällt skri, och blef derpå tyst; icke genom något begrepp om lydnad, utan eredan hennes lifliga nyfikenhet blef väckt vid åsynen af dessa personer. VIL ÄLFBARNET OCH PRESTEN. Guvernör Bellingham, i en vid morgonrock och en lätt mössa — sådan som äldre herrar gerna nyttja bemma 1 sitt hvardagslag — gick förut och tycktes visa sina gäster sin egendom och meddela dem sina planer för dess försköning. Den vida, fint veckade pipkragen under det grå skägget, enligt det uråldriga modet från konung Jakobs tid, gaf hans hufvud en icke obetydlig likhet med Johannes döparens på ett fat. Detintryck som hans stränga, kalla, redan vinterlika utseende gjorde, tycktes knappast förenligt med all den komfort hvarmed han ögonskenligen älskat att lorcgifva sig. Men det är en stor förvillelse att tro, det våra allvarsamma förfäder — ehuru vana de voro att tänka och tala om menskliga lifvet såsom om blott ett tillstånd af Ipröfning och strid, och ehuru uppriktigt beredda på att vid pligtens bud uppoffra lif och gods — ansågo det för en samvetssak at! visa från sig äfven sådana medel till beqvämlighet och lyx, som stodo dem till buds, Sädan lära hade aldrig t. ex. varit den vördInadsvärde pastor John Wilsons, hvars skägg, hvitt gom en snödrifva, nu syntes öfver gulvernör Bellinghams axel, under det dess egare yttrade den förmodan, att päron och persikor