Aftonbladet – 10 januari 1853, sida 1

SKARLAKANS-BOKSTAFVEN?) AF NATHANIEL HAWTHORNE. ÖFVERSÄTTNING. Din himmelske fader sände dig!s sade Hester Prynne. Men hon sade det med en tvekan, som icke undgick barnets skarpsynthet. Antingen det nu endagt var ett af hennes vanliga infall, eller att en ond demon tvang henne dertill, lyfte flickan upp sitt lilla pekfinger och vidrörde den skarlakonsröda bokstafven. Nej, han sände mig icke ! ropade hon med bestämd ton. Jag har icke någon himmelsk fader! ,Tyst, tyst, Perla! Du får icke tala så!v sade modren med en qväfd suck. rHan sände oss alla i denna verld. Han sände äfven mig, din mor. Huru mycket mera icke då dig. Eller om så icke är, du underliga, älflika barn, hvarifrån kommer du då? Sög mig det, sög mig detls upprepade Perla, numera icke allvarsam, utan skrattande, gpringande fram och tillbaka på golfvet. Det är du som mäste säga mig det. Men Hester kunde ej lösa den frågan, ty hon sjelf befann sig i en mörk labyrint af tvifvel. Hon erinrade sig — halft leende, halft rysande — grannarnes Prat, hvilka, under det de öfverallt förgäfves sökte efter Perlas far, och blefvo varse några af hennes underliga egenheter, spredo ut det ryktet, att den arma Nilla Perla var en djefvulens afkomling, en sådan som; -alltifrån gamla katolska tider, i följd af modrens synd och till befordrande af något djefvulekt ändamål, då och då varit synlig på jorden. Luther var, enligt munkarnes, hans fienders, förtal, en afföda af detta slag; icke heller var Perla det enda barn som bland Nya Englands puritaner ansågs ega detta olyckliga ursprung. ) Se A BR NM. I 2