Aftonbladet – 10 januari 1853, sida 1

nör Beitlinghams. boning, Det var en stor träbyggnad, i samma stil gom vi ännu finna fiera i vära äldre städer, hvilka byggnader, nu förfallna och öfvervuxna med mossa, erbjuda en melankolisk anblick vid minnet af alla de glada och sorgliga scener, som tilldragit sig. inom deras dystra gemak. På den tid, om hvilken vi tala, vittnade likväl denna byggnad -.om de första årens friskhet, och glädje log genom de soliga fönstren, liksom 1 en menniskoboning, der döden ännu aldrig gästat. Den skänkte verkligen en ganska vänlig anblick: väggarna voro betäckta med ett slags stuckatur-arbete, i hvilket talrika glagstycken voro inblandade, så att, då solstrålarne föllo i sned. riktning på framsidan af byggnaden, återgaf den en sådan skimrande glans, som om otaliga diamanter blifvit med fulla händer kastade derpå. Denna prakt kunde bättre anstått en Aladdins palats, än en allvarsam, gammal puritansk embetsmans residens. Dessutom var det utsmyckadt med underbara, kabalistiska figurer, som öfverenastämde med den tidens konstlade smak, och hvilka, målade på stucken, blifvit förevigade till föremål för efterverldens beundran. Då Perla såg detta lysande underaf hus, begynte hon hoppa och dansa och befallande fordra, att. hennes mor skulle fånga alla de på huset glimmande solstrålarne, för att hon skulle få leka med dem. Nej, min lilla Perlan, sade modren, du måste samla dina egna solstrålar; jag kan icke gifva dig någrals De närmade sig nu porten, hvilken var bågformig och på båda sidor skyddad af ett smalt torn eller framskjutande byggnad, hvardera försedd med gallerfönster och träluckor, hvilka kunde tillslutas om så behöfdes. Hester Prynne yftade jernhammaren, som hängde vid porten, och gaf ett tecken, hvilket besvarades af en af guvernörens lifegne, en friboren engländare, men nu för sju år slaf, och under denna tid sin herres egendom, hvilken lika väl kunde blifva föremål för ett köpekonrakt, som en oxeeller hvad som helst för