Aftonbladet – 10 januari 1853, sida 1

barns välfärd, underligt nog, blandade med öfverläggningarne rörande lagstiftningen och andra vigtigare frågor. . Föga äldre än tidpunkten för vår berättelse var den period, då en tvist angående eganderätten till en gris kunde icke blott framkalla lifliga debatter vid de offentliga -öfverläggningarne, utan äfven hafva till följd en betydlig förändring i sjelfva lagBlunLgen. Full at oro: således, — men så fullt. medveten af sin egen rätt, att striden mellan allmänheten å ena sidan, och den ensamma qvinnan, endast understödd af naturliga sympatier, å andra sidan, knappast föreföll henne som en olika strid, begat Hester sig från sitt ensliga hem. Liila Perla var naturligtvis hennes följeslagarinna, Hon var nu gammal nog för att med lätthet kunna springa vid sin mors sida, och beständigt, från morgon till qväll, i rörelse, hade hon kunnat tillryggalögga en mycket längre väg än den som nu förestod. Det oaktadt fordrade hon ofta, mera af nyck än af. verkligt behof, att bäras på sin mors army, och straxt derpå, lika befallande, att släppas ned igen, och sprang sedan framför Hester, under månget oskyldigt litet snedsprång och oskadligt fall på den gräsbeväxta gångstigen. Vi hafva redan talat om Perlas utomordentliga skönhet, en skönhet af djupa ,och lifliga färger, en bländanda hy, ögon som i högsta grad egde både djup och glöd, och etthår, redan glängande mörkbrunt, som lofvade att med tiden blifva nära nog svart. Det låg i hela hennes väsen en eld, som tycktes förråda att hon var ett passioneradt ögonblicks oförutsedda frukt. Hennes mor hade vid förfärdigandet af hennes kläder lemnat fritt spelrum åt sin praktälskande fantasi, i det hon klädt henne i en skarlakansröd sammetsklädning, af en egen fason och rikt broderad i guld: med fantastiska sirater, Dessa. bjerta färger, som skulle gifvit: mindre blomstrande kinder än hennes ett blekt och sjukligt utseende, voro förundransvärdt väl egnade åt-Perlag skönhet, och gjorde henne till. den lilla