Aftonbladet – 8 januari 1853, sida 2

som man kan tänka sig gro inom ett barns bröst. Dessa utbrott af ett häftigt temperament hade ett slags värde och till och med en tröst för modren, emedan hon i dem åtminstone fann ett visst allvar i stället för dessa underliga nycker, som så ofta till hennes oro visade sig hos barnet. Det oaktadt gjorde det henne modfälld att häri åter igenkänna en mörk spegelbild af det onda, som herrskat inom hennes eget bröst. All denna fiendtlighet och häftighet hade Perla, såsom en oförytterlig rättighet, ärft af Hesters hjertå. Mor och dotter stodo båda i samma afsöndråde krets från allt menskligt umgänge; och i barnets natur tycktes de oroliga elementer förenat sig, som före Perlas födelte söndersleto Hesters bröst, men hvilka sedermera regynt att så småningom lugnas genom inflytandet af hennes moderliga ömhet. Hemma, inom sin mors koja och närmast deromkring, var Perla ej i behot af en stor och omvexlande krets af bekantskaper. Lifvets förtrollning framqvällde från hephes egen evigt skapande själ, och meddelade sig till tusen föremål, liksom en fackla, öfverallt hvarest den anbringas, antänder enlåga. De olikaste föremål — en käpp, några lappar, en blomma — voro dockor af Perlas tröllkraft, och blefvo, utan att undergå någon förändring, andeligen antagna till hvilket drama som gafs på skådeplatsen i hennes inre vårld. Hennes enda barnaröst tjerade till orgen för en mängd af: fantastiska personer, både gamla och udga. De åldriga, mörka, högtidliga granarne, gom melankoliskt sucka de för vinden, behöfde en ringa förvandling för att figurera såsom puritanska förfäder; det Iförhatligaste ogräset iträdgården var deras afomlingar, hvilka blefvo på det obarmbertiaste sätt nedslagöa och uppryckta. Underar var den oändliga skiljaktigheten af foörmer, inom hvilka hennes själ rörde sig, än springande, än dansande, alltid i ett tillstånd at öfvernaturlig spänning — än nedsjunkande, tiksom utmattad åf denna feberaktiga an: strängning, hvilken snart efterföljdes af en