Aftonbladet – 8 januari 1853, sida 1

7 en SKARLAKANS-BOKSTAFVEN.?) NATHANIEL HAWTHORNE, ÖFVERSÄTTNING. VE. PERLA. Vi-hafva ända hitintills knappt nänmt barnet, den lilla varelsen, hvars oskyldiga lif enligt Försynens outgrundliga rådslut hade, likt en älsklig evighetsblomma, uppspirat ur en brottslig lidelses vilda yppighet. Huru underligt föreföll det ej den olyckliga modren, då hon betraktade barnets dagliga tillväxt och allt mer och mer sig utvecklande skönhet, samt det förstånd som spred sitt lekande solsken öfver dess späda anletsdrag! Sin Perlal — gå hade Hester kallat henne, likväl utan allt afseende på hennes yttre, som icke egde nåot af den lugna, hvita, passionsfria glane, vilken denna liknelse kunde antyda. Nej, hon hade kallat barnet Perlan, emedan det för hennvar af stort värde, — emedan bon köpt det med allt hvad hon egde, — och emedan det var hennes enda skatt! Huru underligt i sanning! Menniskorna hade stämplat denna qvinnas synd med skarlakansbokstafven, som hade en så mäktig och olycksbringande verkan att intet menskligt medlidande kunde hinna henne, med mindre än att den menniskan Var lika syndig som hon. Gud deremot hade, såsom en direkt följd af denna synd, hvilken menniskorna så hårdt bestraffade, gifvit henne ett älskligt barn, hvareg plats var vid detta samma. vanärade bröst, för att för alltid återförena dess mor med det dödliga slägtet och dess efterkommande, och slutligen blifva en lycksslig ande i himlen; likväl väckte dessa tankar mindre hopp än fruktan hos Hegter Prynne. Hon visste att hennes handling varit ond, och kunde der. före icke tro att följden skulle blifva god. 3 Se ÅA BB Maa I Ad