Aftonbladet – 8 januari 1853, sida 1

Denna yttre ombytlighet utvisade temligen riktigt hennes inres egenheter. Hennes natur tycktes ega såväl djup som mångfald, men den saknade — såvida icke Hesters fruktan bedrog henne — foglighet och eftergifvenhet för den verld, i hvilken hon var född. Barnet lät icke leda sig genom några föreskrifter och befallnipgar.. Genom hennes tillvaro hade en helig lag blifvit bruten, och frukten deraf var ett väsen, hvars elementer voro kanske sköna och lysande, men alla i fullkömlig oordning, eller åtminstone i ett eget slags ordning, och i hvilkas mångfald det var svårt, om icke omöjligt, att upptäcka en medelpunkt. Hester kunde blott förklara sig barnets karakter — och äfven detta ganska svagt och ofullständigt — genom att draga sig till. minnes sitt eget tillstånd under den vigtiga period, då Perla hemtade sin själ från den andliga verlden och sin kroppsliga gestalt från jordiskt stoff. Modrens passionerade tillstånd hade varit det medium, hvarigenom det sndliga lifvets strålar blifvit öfverflyttade på det ofödda barnet; och ehuru hvita och rena dessa ursprungligen varit, hade de dock af det mellankommande ämnet tagit anstrykning af högrödt och guld, en eldig glans, en mörk skugga, ett otempereradt sken. I synnerhet var Hesters andliga strid vid denna tid förevigad i Perla. Hon. kunde igenkänna sitt vilda, förtviflade, trotsiga sinne, sitt ostadiga lynne och till och med några af de mörka sorgens och förtviflans molnbilder, som då hade rufvat i hennes hjerta. Nu voro de upplysta af ett ungt barnasinnes morgonglans, men i detta jordiska lifvets framtida dagar kunde de frambringa storm och åska. Huslig aga var på denna tid af vida strängare slag än nu. Ett allvarligt missnöje, hårda förebråelser och ett, enligt den Heliga Skrifts befallning, ofta användande af riset gällde icke allenast såsom straff för verkliga förbrytelser, utan blefvo äfven begagnade såsom helsosamma medel för tillväxt och befordran af alla barnsliga dygder. Hester Prynne, detta enda barns ensamma moder,