Aftonbladet – 8 januari 1853, sida 1

Dag för dag såg hon med oro barnets natur utveckla sig, under det hon alltjemt fruktade att deri upptäcka någon vild, underlig egenhet, som skulle stå i förbindelse med det brott, hvarifrån detta barn hade sin upprinnelse. Helt visst fanns ingen fysisk ofullkomlighet hos Perla. Hennes vackra välbildade gestalt, hennes styrka, lilighet och lätihet ij alla rörelser, skulle gjort henne värdig att hafva blifvit född i Eden och qvarlemnad der för att vara englarnes leksak, sedan våra första föräldrar blefvo utdrifna derifrån. I barnets hela natur låg ett medfödt outsägligt behag, som icke alltid är förenadt med felfri skönhet: dess drägt, om än enkel, föreföll alltid. åskådaren såsom just den hvilken bäst enstod det. Men lilla Perla var icke klädd i tarfliga kläder. Af en viss egen bevekelsesrund, som längre fram skall kunna bättre förstås, köpte hennes mor henne alltid de dyrbaraste tyger som kunde fås, och lemnade fritt spelrum åt sin fantasi i anordnandet och utsiraudet af de kläder, zom barnet bar, då det visade sig för fremmande ögon. Så lyrande var denna lilla figur på detta sätt utstyrd och så strålande Perlas egen skönhet, som skimrade igenom denna praktfulla dräögt, hvilken lätt kunnat fördunkla en mindre blänlande skönhet än hennes, att hon inom den mörka, lilla kojen tycktes liksom omgifven af en gloria. Och likväl kunde en enkel vardagsklädning, smutsad och sönderritven under hennes barnsliga lekar, göra henne till en lika älsklig och fullkomlig bild. I Perlas, anblick låg en förtrollning af oändlig mångfald; i detta enda barn kunde man tycka sig se flera, och fatta hela vidden af bondbarnets jäckhet, lik blomman på heden, och en liten prinsessas glans och ståt. Under allt detta var det dock ett drag af passion, en viss djuphet i fäörgtonen, som hon aldrig förlorade, och om hon i någon af sina skiftningar hade kunnat blifva svagare eller blekare, så skulle non upphört att vara sig sjelf, — hon skulle icke längre varit Perla!