tryck, som på den arma lidandes försvarslös: bröst föll liksom ett hårdt slag på ett ännu oläkt sår. Hester hade genom ett ifrigt och långvarigt bemödande vunnit tillräcklig makt öfver sig sjelf, för att aldrig besvara dessa anfall med annat än en hastig rodnad, som oemotståndligt flög öfver hennes bleka kinder, och derpå sjönk tillbaka till djupet af hennes bröst. Hon var tålig — en verklig martyr — men hon underlät att bedja för sina fiender, på det att icke, i trots af hennes önskan att förlåta, välsignelsens ord skulle förvandlas i en förbannelse. Oupphörligt och på tusen sätt erfor hon de otaliga qval, som den puritanska rättvisan hade beredt henne. Prester stannade på gatan för att förmanande tilltala henne, hvilket i hast samlade en hånande och grinande folkhop omkring den arma felaktiga qvinnan. Om hon inträdde i en kyrka med det hopp att få del af Allfaders sabbatsleende, hade hon ofta det missödet att finna sig sjelf vara ämnet för predikan. Hon begynte hysa fruktan till och med för barnen, ty dessa hade af föröäldrarne insupit en obestämd föreställning om någonting förskräckligt, som vidlådde denna hemlighetsfulla qvinna, hvilken alltid så tyst och utan annat sällskap än sitt barn smög öfver gatorna. Sedan de derföre först låtit henne gå förbi, följde de henne på något afstånd med höga skri och upprepandet af et! ord, som för deras eget begrepp icke hade någon klar betydelse, men hvilket var så mycket förförligare för Hester som deras läppar frampladdrade det omedvetet. Det tycktes henne bevisa ett så vidt utspridande a! hennes vanära som om hela naturen kände till den; det kunde icke djupare hafva rört henne om bladen på träden hviskat till hvarandra den dystra historien, eller sommarens sakta susande vind förtäljt den, eller vinterns kalla nordanstorm högt utskrikit den, En annan synnerlig plåga erfor hon vid hvarje blick från ett fremmande öga. Då fremlingar nyfiket sågo på skarlakans-bokstafven — och isgen underlät att göra detta — då brändes: den ånyo in i Hesters hjerta, så att hon ofta blott med möda kunde afhålle sig från att med handen betäcka detta tecken. Men äfven ett bekant öga ingaf henne