bi en vördnadsvärd prest eller magistratsperson, mönster af fromhet och rättvisa, till hvilka på denna tid alla sågo upp såsom på dödliga i gemenskap med englarne. — Hvilket ondt väsen är mig nära? — brukade Hester då fråga sig sjelf, och när hon slog upp sina motsträfviga ögon, var inom hela hennes synkrets ingen annan varelse synbar än gestalten af något sådant jordiskt helgon! Likaså brukade ibland ett hemligt systerskap förkunna sig, då hon mötte den heliga, förs aktfulla blicken af en bedagad matrona, som, enligt hvad alla sade, hela sitt lif igenom hade förvarat is inom sitt bröst... Denna osmälta is i matronans hjerta, och denna vanärans brännande stämpel på Hesters bröst, — hvad gemensamhbet hade de med hvarandra? Och ännu en gång gaf detta elektriska slag henne en varning: Se, Hester,, tycktes det säga, här är en kamrat! — och då hon såg upp, kunde hon endast upptäcka en ung flicka, hvilken skyggt, förstulet och afsides blickade på skarlakansbokstafven, och straxt derpå med rodnande kinder vände sig bort, om om henneg oskuld fläckades genom denna blick. O du grymma makt, hvars talisman denna olyckliga symbol var, vill du icke lemna någonting öfrigt åt denna fattiga synderska att vörda hvarken hos ungdomen eller ålderdomen? En sådan förlust af tro är alltid syndens bedröfliga följd. Må det dock gälla sågom bev! på att ännu icke allt var förloradt hos detta arma offer för sin egen svaghet och mennis skors hårda lag, att Hester Prynne likväl bemödade sig att tro; det ingen dödlig varelse var så felaktig som hon sjelf. a Enfaldigt folk, som i fordna tider alltid sågo något öfvernaturligt i hvad som fängslade derag inbillningskraft, hade en historia om den röda bokstafven, hvilken vi lätt kunde bearbeta till en fagaväckande legend. De påstodo sö symbolen icke blott var af rödt kläde färgadt i en jordisk färgkittel, utan att den var gledande röd af infernalisk eld, oeh kunde sat lyga helt klart, närhelst Hester Prynne gick vt vid nattetid. Och vi måste medgifva att den frätte Hesters bjerta så djupt, att det xanske låg mera sanning i detta rykte än vår moderna tvifvelsjuka är böjd att antaga. (Forts. följer).