Aftonbladet – 7 januari 1853, sida 1

-Hester Prynne flydde derföre icke. Vid ändan af-staden, långt skild-från allaandra boningar, stöd enliten med halmtak betäckt koja Den ivar uppförd af en nybyggare och åter öfvergifven, emedan jordmånen deromkring var alltför ofruktbar, under det attdess aflägsenhet icke medgaf den sociala verksamhet, som redan på den tiden utmärkte utvandrarnes:vanor;Kojan stod: vid stranden; med utsigt öfver -hafsviken åt de vestra, skogbeväxta bergen. En klunga af små obetydliga träl, sådana. som växa på denna halfö, dolde cenna koja icke så mycket för ögat som de icke-merabetecknade att här fanns ett föremål; som gerna ville vara, eller åtminstone borde--vara -doldt. I denna lilla, ensammå boning, med de ringa medel hon egde; och med magistratens tillåtelse, som bevakade henne med stränga ögon, bosatte sig Hester med sitt barn.En hemlighetsfull skugga af migstanka fäste sig genast vid detta ställe. Barn, som voro alltför unga för att förstå hvårföre denna -qvinna skulle vara utesluten från kretsen af menniskor och allt menskligt medlidande; brukade smyga sig nära nog derintill för att se-henne vid fönstret i sin lilla koja, sittande vid sin söm, eller stående i dörren, eller arbetande i trädgården, eller ock gående: fram på vägen, som ledde till staden — och då, vid anblicken af skarlakansbokstafven, springa bort, gripna af en underbar och liksom: smittsam fruktan. Ehuru ensam Hester var, utan en vän som vågade att visa sig för henne, så led hon likväl ingen: brist. Hon vari besittning af en konst-som, till ech med i ett land der det emförelsevis gafs föga tillfälle till dess utöfring, likväl var tillräcklig för att skaffa henne ch hennes uppväxande barn deras uppehälle. Jenna konst var att brodera — en konst, då iksom nu, nästan den enda åt hvilken en Ivinna kan egna sig; Hon bar på sitt bröst, denna underligt utsydda bokstaf, ett profstycke af sin vackra och sinnrika konst, af wilken fruntimren vid ett hof helt visst gerna : kulle begagnat sig; för att öka den dyrbarare