Aftonbladet – 7 januari 1853, sida 1

som nu. tycktes henne så outsägligt svår att bära, Den aflägsna framtidens dagar skulle släpa sig så småningom framåt, med. alltid samma börda för henne, att taga upp och bära med sig, men aldrig kasta af; de ständigt förökade dagarne och åren måste lägga sitt elände till råga på hennes vanöra, Under allt detta måste hon, försakande sin individualitet, blifva den allmänna symbol på hvilken presten och moralisten skulle hänvisa, och i hvilken de skulle förkroppsliga och göra lefvande bilden af qvinlig. svaghet och syndig passion. . På så sätt skulle de uiga och rena läras att i henne, med skarlakansbokstafven flammande på bröstet, — i henne, hederliga föräldrars barn, —i henne, modren till ett barn som äfven en gång skulle blifva en qvinna, — i henne som äfven en gång varit oskyldig, — se syndens bild, kropp och verklighet, Och på hennes graf. måste den nesa, som hon ända dittills burit, blifva hennes. enda monument. Det kan tyckas underligt, att med hela vida verlden för sig, — icke genom något bestämdt vilkor i sin dom bunden inom gränsorna af! den så aflägsna och dystra puritanska kolonien, — med fullkomlig fribet att återvända ill sin födelseort eller något annat europeiskt and, der hon under ett annat namn kunde relt och hållet förborga sin: vanära — och ifven med tillfykten öppen för sig till den mörka, outforskliga urskogen, der hennes fria natur kunde assimilerat sig, med ett folk, vars vanor och lif voro fremmande för den lag, som hade dömt henne, — denna qvinna likväl ralde till sin blifvande bostad den ort, der hon — och endast der — måste vara en typ af vaniran, Men det gifs ett öde, en så oemot-! ståndlig och oundviklig känsla, att den eger sraften af en dom, hvilken nästan oföränderigt tvingar menniskor att dröja och. likt en inde hemsöka det ställe, der någon stor och etydande händelse förlänat deras lif. en be-, tämd färg; och ju mörkare denna färg I, desto oemotståndligare är denna känslas makt. Hesters synd och vanära voro de röt