Aftonbladet – 5 januari 1853, sida 3

hör 3 fond we ga kurva ba Ford TVVLIRVA Mest uppsägelsen från någondera sidan. Denna handling, som ännu icke varit med delad i någon tidning, har jag erhållit frå Briissel. Vid det gala-spektakel, som gafs förlider vecka och vid hvilket diplomatiska kåre presenterades för Österrikiska kejsaren, va franska ministern, hr de Varennes, icke när. varande. . E. (Insändt.) Bref angående civilisation från en jordegare nå gra mil från Nordanfjälls, med anlednin af Postmästarens derstädes bref, infördt Svenska Tidningen den 8 November 1852 (Slut från gärdagsbl.) Den der förträffliga presten, hvarom postmästare nämner, är dock en goddagspilt, sjelfvisk och liknöj vid allt annat blott tionden ingär och likstolen, äf ven af den fattiga enkan, ej uteblifver; men vän fö öfrigt af oberoende och frihet frän hvad han kalla samvetstväng läter han folket, som vanligen, sig sjelf lemnadt, älskar okunnighet, trifvas deri bäst det git ter och blundar för dera; laster. Missionärerna är narrar för honom och upplysningen väld. Alltfö gerna för honom må Hinduer låta sig krossas af Jag gernauts vagn, deras enkor letvande brännas med de ras mäns lik, barnamord tillätas i China, svarta men niskor i Afrika röfvas och säljas åt gudlösa hvita, de asiatiska hafven hvimla af sjöröfvare, Amerikas vil dar skalpera sina fiender eller steka sina fångar, el ler ny-zeländare äta upp dem. Pastorn och post mästaren voro utan tvifvel belätne att deltaga i ka laset, liksom i den läckerhet Dalai Lama vid sin: ärsapparitioner lemnoar efter sig ät Thibets invånare Smaklig mältid! Men tycker icke min bror att de dock gär för längt i tolerans, när presten menar at det är sä godt att kristendom ej vidare sprides, utar att afgudadyrkarne mäga lemnas ostörda i utöfning af sina afskyvärda religioner. En viss prest, som bette Johan Olof Wallin, hade dock andra tankar Han! yttrade så här i en predikan: Sen bort til de land, dit Evangelii strålar ännu icke hunnit: shvilket mörker öfver menniskans bäde värde och än: damäl, öfver allt, som både i högre och lägre bemärkelse är hennes affgelägenhet, hennes äliggande, ;hennes väl! Och i detta mörker rasar grymheter sutan bjerta, yrar sinneslusten utan sans, herrskai väldet utan lag. Der finnas blott förtryckare och förtryckta. Millioner darra för en endas vink. I okunnighet och tväng framsläpas det usla lifvet utar rätt medvetande af sig sjelft; i namnlös förnedring suckar mensklighetens andra hälft utan hopp, ja utan begrepp om en räddning; i tung dvala ligga .vär naturs ädlaste förmögenheter, utan väckelse och verksamhet; ingen utveckling till nägot bättre, ingen fortgång till nägot högre är synbar eller ens möjlig; de ljufva, de heliga band, som utgöra lef nadens både försköning och förädling, kännas ej, finnas ej; allt är nödtvunget eller falt, ursinnigt eller fegt, hemskt i sin tystnad eller gräsligt i sina sutbrott. Hvilka varelser! Aro de ej vildare än .sjelfva vilddjuren, olycksaligare än de iörnuftslösa i stoftet nedböjda kreaturen? Och hvarföre? Derföre att de ännu icke känna Christus.. Men hvad betyda väl utgjutelserna af en sädan auktoritet, som Wallins, mot vär tiondetagares filantropiska ideer. Nog händer att det beskedliga folket, af hans föga gudlighet och den frihet han handlöst öfverlemnar åt hvar och en att följa egnahugskott, tar sig anvledning att i missförstädd mening blifva s. k. läsare; han hänvisar blott kronobetjeningen att föra de ir rande på. rätta vägen och inskränker sin ätgärd att klippa fåren. Det ädlaste och i det hela nyttigaste kan leda till stora missbruk, och under masken deraf hafva brott och skändligheter blifvit begängna. Sä äfven vid spridandet af kristna religionen och civilisationen. Men skall väl derföre det stora öfvervägande goda fö bises? Se till att guldet sofras, men för det orena kasta ej bort den ädla meötsallen! Utväxter fin nas vid utvecklingen af de bästa grundämnen. Dessa utväxter böra fördömas säsom undantag, ehuru regeln stär qvar och mäste i evighet gälla. Icke höra sastronomien, eller fylleriet, el!er slafhandeln, eller förskämda seder till civilisationen, lika litet som det öfverspända läseriet eller förföljelseandan till sann religiositet, eburu dessa oarter innästlat sig i hvad som eljest bör anses för menskligbetens heligaste ock skönaste uppgifter, liksom ogräset i den goda säden. Japån synes vara ett synnerlgt föremål för Sven ska Tidningens ömhet och omvärdnad, och dea brefskrifvande postmästaren öfverensstämmer fullkomligt ned dess sympatier. De respektive kejsarne i Japan torde ocksä utdela nägot slags hederslegionskors. Mäntro man har något sädant i kikaren? För denna js oätkomlighet synas emellertid satser anföras, som j bestä för det sunda omdömet. Enligt dem äro la kommunikationer länder emellan onödiga, jz traftbara. Hermetiskt slutna böra nationerna vak: frer sin lycka. Förderfvet har, såsom ur en Pan loras ask, förpestat verlden sedan folken fingo ge nenskap och förbrödrat sig med hvarandra. Huru örträfflig :hade ej verlden varit och Europa i oskyl lighetens tillstånd, om, liksom i Japan, invänarne i varje land aldrig tittat utom dess gränser. 1 meleltiden t. ex. skulle hvart litet furstendöme; hvart itet fylke, vegeterande inom sig, vetat om grannen nappt mera än om mönen, och blott tillfälligt i större ler mindre grad lyitat sig ur okunnighet och räbet fier omständigheterna och hazarden. I det enalanlet kunde de herrligaste produkter af menniskosnille: ppblomstrat, under det i närmaste grannskap all kulur vore i sin linda; det ena ledas af Evangeli jus, under det bredvid man offrade ät afgudar o. s. ., och detta allt för evärdeliga tider. Säg sjelf, her: ostmästare! om icke er konservativa liberalism inleer er på vägen till dårkuset!Politiken har ock sitt språk och sin codex, Den öreskrifver ett och annat, som den stränga enskilda noralen ogillar, men dock, Gudnäs, ej förmär hin ra. Så har det varit både före och efter Machiavel statskonsten medger visserligen, att ej utan beho ller nytta förorätta andra länder; -men om fördearna för den egna staten äro pätagliga, derasförärfvande på ett eller annat sätt kan försvaras, eller tminstone ursäktas, och man tror sig ega kraft at: enomföra detta deras förvärfvande, så wittnar hitorien och de landvinningar, som skänkt lagrar ät ä mänga eröfrare, och det välde man tillvällat sig fver de svagare, att man sällan lätit tillfället gå sig r händerna att föröka sin makt, inflytelse eller riedom. Om således nordamerikanarne iakttaga hvad ndra mäktiga furstar och nationer före dem gjort, ä är väldet ej mera oerhördt än de brott mot folk. ätt, som förr genom fredsfördrag blifvit godkände ; en inskränka nordamerikanarne sig till hvad de hit ls uppgifvit, så är deras företag icke allenast föritligt, utan ock tillbörligt, Nederländska styrelsen, vars undersätare hittills ensamme fått tillträde til! apan, har yttrat sig till expeditionens förmän, ä bafva andra. mindre skäl att deremot när lärka. S Mera vore att säga; men jag slutar nr, inga epistel, Då. postritslaren bekanilar la ne en endast gycklande, är måhända anförande af Re . grundga motskäl ej sä alldeles på sitt ställe; m amställningen står i ett visst, sammanhang ed som venska Tidningen förvt på fullt allvar anfört, rv ; ock nögon tillrättavisnigg ej vara ur vägen, : och ot anssu L (Insändt.) insändare -i Dagbladet, (d. 27 Dec.), hvilken A sig Gammal Stockholmsbor, yttrar en särdeles NV äl 2 sg DR i KR nl RR