Aftonbladet – 5 januari 1853, sida 2

MM MEESE ERE AA RENEE ERNER RE nn tenskap — hvad hade jag att göra med ungdom och skönhet lik din! Af naturen vanlottad från min födelsestund, huru kunde jag låta dåra mig af den tanken, att andliga företräden skulle i en ung flickas fantasi kunna beslöja kroppsliga bristfölligheter! Menniskorna kalla mig vis. Om de visa alltid voro visa i hvad som rörde dem sjelfva, så borde jag hafva förutsett allt detta. Jag borde vetat att, då jag lemnade den vida, ödsliga skogen och beträdde denna kristna koloni, skulle det första föremål gom mötte mina ögon vara du, Ilester Prynne, stående som en vanärans bildstod för folkets ögon. Jay från den stund vi gom ett nygift par nedstego utför den gamla kyrktrappan, borde jag sett den skarlakansröda bokstafven, lik en eldsignal, flamma vid slutet af vår banaln ;Du vets, sade Hester — ty, nedtryckt som bon var, kunde hon ej fördraga detta sista, kalla anfall på tecknet af hennes vanöra — xdu vet att jag var uppriktig emot dig. Jag kände aldrig kärlek och hycklade den aldrig.a ;Sannt, svarade han. Det var min dårskap! Jag har redan sagt det. Men ända till den tidpunkten af mitt lif hade jag lefvat förgäfves. Verlden hade för mig varit så glädjetom! Mitt hjerta var en boning, stor nog föl många gäster, men der var ensligt och kallt, och utan en huslig värmande eld: Jag läng: tade att upptända en sådan! Det tycktes mig ej vara en så vild dröm — gammal som jag var, och dyster som jag var, och vanlottad Igom jag var — att den enkla lycka, gom vidi loch bredt blommar för alla, äfven kunde tilldelas mig. Och så, Hester, drog jag dig til mitt hjerta, till dess innersta rum, och sökte att värma dig vid den eld, som du sjelf de antände Ix ) Jag har på det högsta förorättat dig, fram hyiskade Hester.